Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt och nu är det dags för min tid som

Lärare/kurschef/ämnesansvarig på Försvarshögskolan

Efter att jag avslutat min värnplikt hade jag några år där jag pluggade och jobbade med olika saker innan jag återvände till Försvarsmakten som lärare i ekonomi, civilanställd vid Försvarshögskolan.

De första åren var det en fantastiskt bra arbetsplats, med chefer som tillämpade frihet under ansvar och som hade stort förtroende för mitt sätt att själv lösa uppgifter. Men i Försvarsmakten bytte chefer arbete och arbetsplats var 3:dje till vart 5:te år, som ett led i karriären, på den tiden. Åtminstone de chefer som var officerare, och alla chefer där jag jobbade var officerare. Det skedde en successiv förändring av kulturen och jargongen på arbetsplatsen, och när jag befann mig mitt i det så upptäckte jag det inte så tydligt, men när jag kom tillbaka till jobbet efter en mammaledighet så hade arbetsplatsen förändrats så mycket att det var uppenbart att en klar försämring hade skett.

De bra cheferna hade försvunnit och ersatts av ett kompisgäng, som arbetat tillsammans tidigare på andra ställen och som hade en kvinnosyn som var horribel. De tog med sig sitt beteende till min arbetsplats och eftersom de hade en ledande position präglades snart hela arbetsplatsen av deras kultur. Det var uttalat att de kvinnliga anställda skulle vara GKT-certifierade (Glada, kåta och tacksamma), kvinnliga medarbetare diskuterades även utifrån om de var AVM (Attackvärdiga Mål) och under rekryteringsprocesser var det de kvinnliga sökandes bröst som var av störst intresse vid utvärdering av vilken som skulle anställas. Vid genomgångar med dator/projektor kunde deras screensaver komma igång och det hände mer än en gång att det var porrbilder av gynekologkaraktär, med närbild på vagina och blygdläppar. Jag var även med om att en kollega ville ha mig att titta på porrfilm med honom på hans dator och jag uppmanades att vara ”open minded” och tänka på hur vi kunde använda liknande i utbildningen. Under den här perioden grundlades en stark motvilja mot ”roliga historier”/”fredagsfräckisar” hos mig eftersom de som berättades ofta var av väldigt grov och sexistisk, rasistisk, homo- och transfob karaktär, ofta alla tillsammans. Jag uttalade tydligt min ovilja inför att höra den typen av historier i fikarummet, vilket fick till följd att de brukade be mig lämna fikarummet när de ville berätta en historia.

Mer konkreta och personliga övergrepp utsattes jag för av mina chefer. Vi var i Stockholm på personalmöte med hela FRHS och bodde på Tapto, hotellet som låg granne med FHS på den tiden. På kvällen var det personalfest nere i mässen i FHS källare. När jag var på väg från hotellet satt mina chefer i Lobbyn och kommenterade högt min kropp och min klädsel. Senare på kvällen var jag nöjd med fest och sökte upp mina kollegor för att säga godnatt. Enhetschefen beslöt att han också var nöjd och vi slog följe till hotellet 50 meter bort. I Lobbyn tyckte han vi kunde stanna och ta en drink i baren, detta trots att han mycket väl visste att jag inte dricker alkohol. Jag tackar nej och går till hissen. Han följer med och när hissen stannar på min våning föreslår han att vi istället ska åka vidare till hans våning så han kan bjuda mig på en whiskey på sitt rum (som han vet att jag inte dricker). Jag säger återigen nej, då blockerar han hissdörren och säger att jag inte får gå ut ur hissen förrän han åtminstone fått en kram. Jag ger honom en kram och får gå till mitt rum. Dagen efter hör jag hur han berättrar för mina manliga kollegor att han minsann följt mig hem kvällen innan, höhöhö. Så tacksam över att mina kollegor kände både mig och h0nom så väl att de självklart förstod att inget hänt, men undrar fortfarande vilka andra han berättade det för.

En annan av mina chefer var fullständigt fixerad vid bröst och det gick knappt att föra ett samtal med honom där han kunde fokusera på vad som sas om det samtidigt fanns bröst i närheten. Inom FM får all personal bidrag till fysiska aktiviteter och det kom ett beslut att kvinnliga anställda kunde få bidrag till sportbh. Han satte då upp ett villkor att den som ville ha ut det bidraget skulle först komma till hans kontor och hoppa upp och ner på stället så han kunde bedöma om en sportbh behövdes. Inga bidrag söktes under tiden han var chef.

När jag skriver det känns det som om jag beskriver 50-talet, men vid det här laget är jag inne på 2000-talet! Utöver de tydliga övertrampen jag beskrivit använde de även subtilare sätt att se till att vi kvinnliga anställda inte fick spelrum i organisationen. Tre chefer i rad fattade inga beslut utan att först ha diskuterat problematiken med mig, innan de presenterar min lösning som sin egen inför resten av enheten. Vid ett utvecklingssamtal ifrågasatte jag det här beteendet, jag ville att enheten skulle veta att jag varit med och tagit fram lösningen. Då fick jag omdömet att jag hade ett stort behov av bekräftelse, vilket sågs som en svaghet.

Det var under den här perioden i mitt liv som jag för första gången drabbades av utmattningsdepression, vilket inte alls förvånar mig när jag ser tillbaka på min tid där. Jag valdes till bästa lärare av studenterna, jag var den enda läraren hos oss vars utbildning gav högskolepoäng, jag var, som jag beskrev ovan, bollplank till chefetna, jag var ämnesansvarig (ungeför som teamleader) för det ojämförligt största ämnesområdet (vi var drygt dubbelt så många som det som var näst störst), jag höll flest egna utbildningar av alla ämnesansvariga men jag hade fortfarande lägst löneutveckling och fick sällan positiv feedback. Jag sa om och om igen nej till nya uppdrag, men mina chefer lyssnade inte utan det blev mitt ansvar att lösa. Det här skedde samtidigt som sexismen frodades och jag var ständigt arg.

Innan jag blev sjuk var jag på väg att söka andra jobb, men eftersom jag blev sjuk ville jag först känna att jag klarade av att arbeta heltid innan jag fortsatte söka andra jobb. Det som hände var att vår institution på Försvarshögskolan fördes över till Militärhögskolan i Östersund, säkerligen för att det förenklade vid nedläggningen av all militär verksamhet i Östersund. Nästa kapitel handlar alltså om Militärhögskolan.

Om du vill läsa mer om min tid inom Försvarsmakten kan du läsa HÄR och HÄR.

Jag 2004, mitt sista år på FHS

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, nu är det dags för min tid som

Värnpliktig

Efter att jag jobbat några år som ekonomibiträde bestämde jag mig för att officer skulle vara ett bra yrke för mig. Ett fritt jobb med mycket varierande arbetsuppgifter. Jag sökte och fick mönstra. Gjorde kanonresultat på mönstringen och kunde själv välja var jag ville placeras. Ryckte in och trodde, i min oskuld, att det skulle räcka att jag gjorde bra ifrån mig för att jag skulle accepteras.

Jag hörde till andra kullen kvinnor inom artilleriet och vi var 9 stycken som ryckte in på A9 i Kristinehamn. Redan första veckan blev vi inkallade till kompanichefen och tillsagda att vi alltid måste tänka på vad vi sa och gjorde, hur vi klädde oss och att vi helst aldrig skulle lämna regementsområdet för att förhindra ryktesspridning och skandaler. Ansvaret låg på oss om kvinnor skulle få fortsätta inom armén. Det här återkom gång på gång under min tid på A9, så fort någon vpl varit in till stan och kanske druckit för mycket och synts och hörts för mycket så kallades vi 9 in till kompanichefen för förhör. Det här präglade förstås min tid som värnpliktig, att anmäla någon för övergrepp blev omöjligt, det skulle förstöra alla kvinnors möjligheter inom artilleriet i all framtid, det gjordes med all önskvärd tydlighet klart för oss och mig.

Tiden på A9 var ändå relativt bra. Vi var 9 stycken, vi ryckte in tillsammans med killarna och befälen hade gjort ett år med kvinnliga värnpliktiga så de hade lärt sig åtminstone en del av det de behövde tänka på för att det inte skulle bli katastrof. Visst gjordes det övertramp, visst var det mycket sexism, rasism och trans- och homofobi, men det var inte, som jag minns i alla fall, rgelrätta sexuella trakasserier.

Men, så bestämdes att vi som egentligen sökt till andra regementen skulle placeras på dem vid årsskiftet. Som ensam kvinna förflyttades jag till A4 efter nyår och kom helt okänd till en grupp som svetsats samman i sju månader, jag hade riktutbildning på fel pjäs och förarbevis på fel lastbil. Inte de bästa förutsättningarna och inte blev det bättre av att så många befäl öppet visade sitt förakt. Det spelade inte någon roll vad jag gjorde, hur väl jag presterade, jag var aldrig god nog, enbart beroende på att jag var tjej. Jag klarade de fysiska testerna, jag hade flest rätt på proven, jag ledde plutonen smidigare och effektivare än mina manliga lumparkompisar, jag var den klart bästa skytten, ändå hette det att jag fick plats på den fortsatta yrkesofficersutbildningen bara för att jag var tjej. Fakta hade inte med det hela att göra, min upplevelse av det hela var att jag utmanade deras manlighet och det skulle jag inte komma undan med.

De officerare som var mina lärare och chefer uppförde sig på sätt som inte gjorde situationen lättare. Från det mer oskyldiga, som fordonsläraren som kallade mig hertiginnan och bad om ursäkt varje gång han svor, till det riktigt grova, som pjäsläraren som var tacksam att jag tänkte bli officer eftersom det skulle förhöja mässfesterna eftersom jag ”hade många hål som de kunde använda”. En annan officer lät sina kompisar omringa mig på dansgolvet på ett disco under en helgledighet. Sen berättade han högt och ljudligt för dem att det var så praktiskt på övningarna nu eftersom ”fälthoran” alltid var med.

Jag vet att många menar att en ska gå till chefer när sånt här händer, men vad hjälper det när cheferna hör till dem som trakasserar. Efter att vi gjort soldatprovet på skidor skulle jag gå och duscha. För att lösa duschandet hade jag fått tillgång till en officersdusch som låg i källaren på den kasern där mitt kompani bodde. Vi ade ett system med en skylt som skulle hängas upp när duschen var upptagen. Jag klädde av mig på mitt logement, svepte in mig i en handduk och tog trappan ner till källaren och gick in i duschen. Som var fullt av nakna och halvnakna befäl som också åkt skidor och skulle duscha. Jag sa något i stil med “här var det fullt, jag kommer tillbaka senare” varvid den helnakna regementschefen slår ut med båda arnmarna och utbrister “du kan duscha här med mig”. Följd av befälens gapskratt gick jag tillbaka till mitt logement och fick resten av min värnplikt höra alla olika varianter av rykten om när jag duschade med regementschefen.

Om det här skulle skett när jag var äldre hade jag genast anmält flera av de här händelserna, men när det hände var jag fortfarande inställd på att bli officer och ville inte göra mig obekväm eller förstöra för efterföljande kvinnor. Bit ihop var vad som gällde. Jag har ångrat mig många gånger att jag inte gjorde det, vid det första tillfället hade jag ett trovärdigt och pålitligt vittne med mig, men när jag lämnade värnplikten la jag det bakom mig och ville inte gräva för mycket i det.

Droppen blev när en, för mig okänd, officer i kön till militärrestaurangen tilltalade mig och inför omgivande kända och okända officerare undrar hur mina äggstockar mår numer. Jag hade haft en äggledarinflamation tre månader tidigare, och hans kommentar fick mig att inse att någon sekretess runt läkarintyg när det gällde mig inte existerade. Jag bestämde mig för att ändå berätta för chefer om hur jag utsatts under min värnplikt och skrev ett brev till regementschefen (en ny, inte samma som ville duscha med mig) och tog upp ungefär samma händelser som jag gjort här. Resultatet blev ett besök på kadettskolan av stabschefen. Han, som jag aldrig tidigare träffat, kom in på mitt rum när jag låg förkyld med hög feber, satt på min sängkant och förklarade att jag nog inte var av rätta virket för att passa in på A4. Jag valde då att tacka nej till min plats på officersutbildningen. Jag insåg att de här människorna skulle bli mina närmsta kollegor och att jag inte ville tillbringa min arbetstid med att ständigt försöka berättiga min närvaro på jobbet utan att ha en chans att lyckas.

Efter att jag sagt upp min plats på OHS fick jag ett vänligt brev från regementschefen där han skrev att han inte förstod mitt beslut men respekterade det och hälsade mig välkommen tillbaka om jag ångrade mig. Jag har alltid undrat om hans brev var spel för galleriet eller om stabschefen gått bakom hans rygg för att göra sig av med mig.

20 år senare jobbade jag nära forskare på Försvarshögskolan som bland annat tittade på hur de kvinnliga värnpliktiga hade det. Inget hade förändrats, det var samma problematik som under min tid.

I efterhand, när jag fått perspektiv på de 15 månader som jag tillbringade som militär, funderar jag på om Försvarsmakten verkligen vill ha kvinnliga officerare. Min upplevelse var att jag skulle stöpas om i en form som var baserad helt på sk ”manliga” egenskaper, jag skulle göras om till man. Nej tack, jag trivs med att vara kvinna!

Jag skrev ett #metoo inlägg om när jag utsattes av en blottare. Det var på min fritid och ett typexempel på sånt som nästan alla kvinnor jag känner stött på, i någon form. Nu går olika yrkesgrupper ut och vittnar om hur det ser ut inom deras organisationer och yrken, så jag tänker berätta om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten.

Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljöerna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. Jag börjar med min tid som

Ekonomibiträde

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor så jag började jobba i storkök på ett av stans regementen. Som köksa/mattant/bambatant märkte jag snart att jobbet gjorde att jag automatisk ansågs vara rätt korkad och lättlurad. Jag jobbade nästan bara med kvinnor, närmsta chefen var kvinna (och en av de bästa chefer jag haft) men chefer högre upp var militära män.

Efter att ha pluggat och varit ansedd som ganska smart var jag alltså automatiskt korkad på grund av mitt jobb. Särskilt män hade den förutfattade meningen och män finns det rätt många av, på olika nivåer, när en jobbar i en militärrestaurang. Många av de kollegor jag hade under den här tiden hade inte, som jag, planer på att studera vidare så småningom, men de är ändå lika smarta som de flesta av mina senare studiekamrater på högskola. Men är du kvinna och jobbar i ett låglönejobb, då är du automatiskt ansedd som korkad, och kan dessutom förvänta dig att bli behandlad som mindre vetande, och anses inte heller behöva känna att jobbet ger dig något, mer än lön. Vilken naturligtvis är otroligt låg.

Jag trivdes på jobbet, även om jag inte trivdes med jobbet. Kollegorna var det som gjorde jobbet roligt, medan en del av kontakterna med de manliga officerarna var otäcka. I bland bara genom att visa totalt förakt för oss, vårt ansvar och våra arbetsuppgifter, ibland genom direkta sexuella trakasserier.

En av de saker som hände i princip varje vecka var att några officerare kom till köket för att beställa mat som de skulle ha med ut på övningar. Vi var många kvinnor runt 20-års åldern som jobbade, särskilt under semestertider och det var oftast någon av oss som hade som uppgift att packa maten som skulle skickas ut, men vi fasade för att ta emot beställningen. I ett storkök är, som namnet antyder, allt stort. En kyl är inte ett skåp, det är ett rum som du går in i, med rejäl dörr för att hålla kylan kvar i rummet. Det finns dessutom flera kylar, som mjölkkyl, köttkyl och grönsakskyl. Vi var 20, männen som kom var bastanta män i 40-50 års åldern.

De roade sig i princip varje gång med att knuffa in någon av oss i en kyl där en av dem stannade inne hos den inknuffade unga kvinnan och den andra stod utanför och vaktade dörren och ofta dessutom släckte lyset. Därefter letade de efter den inknuffade i kylen och klämde och kände där de kom åt. Det här var långt innan det fanns lagstiftning om sexuella trakasserier, vi var på vårt första jobb och det enda vi kunde göra var att se till att vi aldrig var själva med att ta emot beställningen. Viket förstås ledde till att annat jobb blev eftersatt och vi fick jobba över raster för att hinna med.

En annan sak var de värnpliktiga och deras otroliga skvallrande av sånt de trodde sig uppfatta eller veta. Som vilka och hur många vi som arbetade i köket legat med. En av mina kollegor hade en tvillingbror som gjorde värnplikt där vi jobbade. Vi började tidiga morgnar och en morgon glömde hon sin nyckel hemma. Tidig morgon betyder även att sluta strax efter lunch, då ingen i hennes familj var hemma. Hon ringde alltså till sin bror och bad honom ta med nyckeln. Vid lunch kom han för att äta och passade samtidigt på att lämna över nyckeln till sin syster. Redan dagen efter fick vi ryktesvägen höra att det bara var att fråga henne så fick en nyckeln till hennes hem och fick komma och ligga med henne.

Även fritiden påverkades förstås, det gick snabbt att bli cynisk inför komplimanger och olika former av närmanden. Men jag blev även vän med män som fortfarande är mina vänner, mer än 30 år efteråt. Vissa män viade sig dock bara vara falska vänner. Som när två av mina bekanta, som var värnpliktiga på I5 där jag jobbade då, kom hem till mig en kväll, där en av dem var så full (eller spelade så full) att han somnade i min soffa och inte gick att väcka. Hans kompis lämnade honom hos mig och jag la mig i min säng och somnade. Vaknade mitt i natten av att en naken man låg i min säng och försökte få av mig mina trosor. Inte alls särskilt berusad längre tydligen. Än i dag vet jag inte hur det gick till, men det måste ha varit en tillströmning av adrenalin, för jag flög upp ur sängen, slet upp honom (som var tre dm längre än mig och säkert 20 kg tyngre, måste varit alla de tunga lyften i storköket som hjälpte mig) ur sängen och baxade ut honom ur lägenheten. Låste dörren fäör att sen rafsa ihop hans kläder, öppna och slänga ut även dem. Jag blir iskall vid tanke på hur det kunde ha slutat och hur det skulle påverkat mitt liv.

När det var mindre att göra i köket kunde jag ibland få arbetstimmar inom städet istället. Bland annat städade jag ibland officerares kontor på A4. Det var ett kontor där ingen av oss ville gå in om officeraren vars kontor det var fanns på plats. Han stängde alltid dörren, hälsade genom att långsamt dra av sina ridhandskar (som han alltid hade på trots att hästar inte använts inom artilleriet på typ 40 år) smeka en över handryggen och satt sen och bara tittade under städningen och smålog och hummade när en böjde sig ner efter papperskorg och liknande. Vi gick alltid dit två och två så vi kunde städa dubbelt så fort och komma därifrån.

Det är så mycket av det som hände under den här perioden som jag i dag skulle protesterat mot, anmält, tagit till chefer och personalavdelning, men som timanställd på mitt första jobb visste jag inte vilka åtgärder jag kunde ta och ville inte heller vara besvärlig eftersom jag då kanske inte skulle fortsätta få de timmar jag så väl behövde. Dessutom var inte lagstiftningen på plats så det hade inte funnits någon brottsrubricering för det jag utsattes för.