Vi har alltid utgått från att barnen själva vet vad de tycker om olika saker och har låtit dem vara med och bestämma i det mesta som rör dem, redan när de var små. Självklart inte i alla frågor, vi har satt ramarna för deras beslut, men när det gäller saker som hur de till exempel ska se ut har vi låtit deras egna personligheter styra. Som till exempel när det gäller kläder.

När sonen var nyfödd kunde han, naturligtvis, inte vara med och påverka så mycket. Jag tyckte det var så tråkigt att handla kläder till honom från ”killsidan” i affären, där det hängde murrigt grå, bruna, mörkblå och kakigröna kläder. Jag trånade efter ”tjejsidan”, där det, i och för sig, hängde mest rosa kläder, men även röda, gula och orangea. När jag gick till ”tjejsidan”, eftersom jag ändå inser att jag inte behöver välja sida bara för att butiken försöker få mig att göra det, visade det sig oftast att det var opraktiska volanger och rosetter lite här och var.

Mycket av min klädshopping handlade om att hitta neutrala baskläder i klara färger. Det var inte lätt. Tack och lov ärvde vi mycket kläder från de två äldre kusinerna, och de hade mycket kläder i klara basfärger som vi kunde använda.

Sen fick jag då en dotter. I mångt och mycket fick hon ärva storebrors kläder, de flesta var i klara färger och funkade bra på både tjej och kille, och egentligen spelade det ingen roll. När När hon föddes överöstes vi av flickkläder i olika rosa färger. Och då inte i någon häftig chock- eller illrosa, utan svagt, svagt ljusrosa, på gränsen till vitt. Kändes oerhört opraktiskt och gjorde en ganska blek bebis helt färglös. Vilket inte alls stämde med hennes personlighet.

Jag tycker det är trist att vi föräldrar luras att övershoppa av affärerna. Genom att de så tydligt könsmärker redan bebiskläderna så skapar de en uppfattning om att det är nödvändigt att köpa nytt för de familjer som får ett andra barn av ett annat kön.

Utöver det retade jag mig på de tydliga skillnaderna i formen på kläderna. Där killklädern var slitstarka och rymlig medn tjejkläderna var tunna och ytighta. Jag lyssnde en gång på en läkare som uttalade sig om det här. Han yttrade de klassiska orden. “En kille som är 116 centimeter lång är lika lång som en tjej som är 116 centimeter lång.” Den faktan går inte att säga emot… Dessutom toga han upp att den enda skillnaden som gick att se statistiskt utifrån alla BVC-underlag är att tjejer är något tyngre än killar. Så, om några kläder skulle vara rymligare så vore det tjejkläderna.

Det hände att jag köpte kläder oprovat till dottern, från ”tjejsidan” i affären. Minns särskilt ett par snygga märkesjeans på superrea, med broderade djur på byxbenen. Redan innan hon växt i dem på längden provade jag dem på henne (hon kanske var 2-3 år), jag tänkte att byxbenen går att vika upp. De var så smalt sydda att hon inte kunde böja sina ben i dem! Hon var, enligt BVC, helt normalt byggd.

När barnen blev större och kunde vara med och välja kläder själv valde sonen gärna knallgrönt och klarrött på sina kläder, och dottern gillade svart med superhjältemetod från killavdelningen. Och då handlade vi det.

Att vi till varje pris måste köna våra barn, säkerställa att de redan från början lär sig att vissa färger och mönster är för killar och andra för tjejer är i sig en galen idé. Jag förstår att många tycker det är en småsak att irritera sig på, vad spelar egentligen färgen för roll? Men det handlar om signalen som vi ger, att tjejer och killar är olika. Att det måste gå att skilja på dem. Att de ska hålla sig inom sitt kön. Det är galet redan för barn som visar sig vara heterosexuella cispersoner efter som det begränsar dem i deras utveckling och drömmar, men blir dessutom ännu ett hinder att ta sig över för det barn som senare behöver korrigera sitt kön för att känna sig hel.

Än värre är formen på kläderna. De rymliga tåliga kläderna som riktas till killar tillåter fysiska lekar. Att du springer, hoppar och klättrar i träd. De tunnare och tightare kläderna som riktas till tjejer lär dem att de istället ska stå vid sidan om och titta på, eftersom deras kläder varken håller för eller tillåter de rörelser som behövs för mer aktiva lekar. Är det verkligen något vi föräldrar tycker är OK? Att våra barn får olika förutsättningar bara för att vi faller för samhällstrycket och använder oss av butikernas könskodade kläder?

Att vara feminist innebär för mig två saker. Att du vill att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och att du erkänner existensen av en struktur som ger män mer makt i samhället än kvinnor, en patriarkal struktur. I den här texten ber jag i förväg om ursäkt att jag förenklar och utgår från två kön. Jag är medveten om att det finns kvinnor som ej har livmoder och män som inte har en penis, och inser att dessa personer drabbas än hårdare av patriarkatet än vad jag, som vit, heterosexuell, akademisk ciskvinna från medelklassen. Eftersom jag senare i texten utgår från mig själv och mina erfarenheter blev det ändå så att jag valde att utgå från det binära heteronormativa sättet att se på kön.

Det är den patriarkala strukturen som gör att att vi alla, män som kvinnor, från barnsben fått lära oss att män är lite starkare, lite smartare, lite viktigare än oss kvinnor. Och att deras intressen, åsikter och samtalsämnen därför är bättre, intressantare och viktigare än kvinnors. Helt enkelt har högre status.

Som kvinna kan du då välja olika strategier. Den vanligaste är att finna sig i det. Att ta en position strax bakom, som vi är lärda, och leende lyssna och visa oss intresserade, samtidigt som vi allt som oftast dör inombords av uttråkning. En annan strategi är att hävda oss på killarnas planhalva. Visa att vi minsann oxå kan vara som dem, att vi kan diskutera samma saker och ha samma intressen och åsikter som dem. I den strategin brukar det ligga att en fjärmar sig från andra kvinnor. Det blir en anda av ”jag är inte som andra kvinnor, jag är en av grabbarna”. En förståelig strategi, men i mina ögon inte det minsta feministisk.

Den feministiska vägen, enligt mig, är att säga ”Fuck you! Nu är jag trött på ert tjat. Jag tänker ta plats, prata och skratta högt, men om mina ämnen, åsikter och intressen. Jag skiter i om det intresserar er!” Sen kan det vara mens, krigsstrategier, barnafödslar eller ekonomiska teorier, men en diskussion på mina villkor, inte en där jag bara följer de närvarande männens diskussion och antingen lyssnar eller deltar på deras villkor.

Jag säger INTE att det är någon skillnad egentligen på intressen och åsikter hos män och kvinnor, men vi lär oss att det borde vara det och att de av oss kvinnor som gillar fotboll eller motorer eller annat som klassas som manligt därför får ha de intressena och delta i diskussionerna på männens villkor. Ofta (inte alltid, men ofta) genom att, som jag skrev tidigare, dissa andra kvinnor, som ett sätt att visa att det är ok att ni släpper in mig, jag kommer inte att vara som andra kvinnor och förstöra er lilla ”klubb”.

Istället borde kvinnor kunna ta plats på sina egna villkor och, om de vill, diskutera både bilar och mens, fotboll och smink, utan att behöva förkasta allt annat kvinnligt bara för att få vara med männen….

På andra bloggar som jag följer, rent feministiska bloggar, hände det ofta att det kommer kommentarer från kvinnor som säger att de föredrar att vara med killar för att de själva minsann inte är som andra kvinnor. Vilket de säkert upplever att det är, eftersom de lever i ett patriarkat som påstår att det är skillnad mellan män och kvinnor. Om du då känner mer samhörighet med män än kvinnor är det inte konstigt att du tror dig vara annorlunda än andra kvinnor. Fast egentligen är det bara en slump att du med just dina intressen och egenskaper hittills bara träffat män som matchar dina intressen och egenskaper, och inte kvinnor. Det kan även vara så att dina föräldrar och din omgivning var genusorienterade nog att låta dig utveckla dina intressen och egenskaper, trots att de inte är märkta som kvinnointressen, medan andra kvinnor i din omgivning, som mycket väl kunnat visa sig vara precis som dig, socialiserats hårdare in i en kvinnoroll och därför stängt in de intressen och egenskaper som skulle gjort att du funkat bra med dem.

Att gå med på att andra klassificerar dig som att du inte riktigt passar in i det kön du själv anser dig vara är att vara med och förstärka patriarkatet precis som alla som på allvar tror att män och kvinnor egentligen är helt olika. När det i undersökning efter undersökning visar sig att det är större skillnader inom könen än mellan könen borde vi faktiskt kunna se förbi kön och istället bara låta alla ha sina åsikter och intressen och diskutera dem, utan att kräva av dem att de ska frånsäga sig samröret med sitt eget kön…

Jag hör till den typ av kvinnor som av andra gärna kategoriseras som pojkflicka, manhaftig och en av grabbarna. Jag anser själv att jag är kvinna, inte man och jag är nöjd med att vara kvinna. Jag anser mig inte vara pojkflicka, manhaftig eller en av grabbarna. Men att bygga modellbilar och elektronik, spela fotboll, köra moped, göra lumpen, meka med bilar och jobba som väktare har gjort att jag i mångt och mycket tvingats in i att umgås med män på männens villkor. Det är inte alls kul, jag känner mig till och från väldigt udda och utanför, som en freak. För jag släpps in bara för att de anser att jag ”inte är som andra kvinnor”. Jag blir maskoten, gisslan, alibit. För eller senare hamnar alltid diskussionen på roliga historier (som sällan är roliga, bara sexistiska och/eller rasistiska), sexvanor (där jag förväntas kunna svara på frågor om vad ALLA kvinnor vill) eller hur kvinnor ÄR (där jag förväntas nicka och hålla med för att förstärka deras fördomar).

Som ung hade jag svårt att förhålla mig till det här, jag hade de intressen jag hade, men för att få utöva dem i sällskap med andra måste jag vara någon annan än den jag var. Alltså valde jag allt som oftast att vara för mig själv, vilket innebär att inga av mina vänskapsförhållanden sträcker sig tillbaka till min barndom eller min ungdom, vilket jag ibland kan sörja. Vid andra tillfällen är jag glad att jag inte förändrade och förträngde mitt rätta jag bara för att få vara del av ett sammanhang, för om jag gjort det skulle jag inte vara den jag är idag.

När jag blev äldre och hade en stabil självkänsla blev det lättare att säga just ”Fuck you!”. Under alla mina år i Försvarsmakten var det så jag hanterade att manliga kollegor trodde att det var OK att kräva att jag tittade på porrfilmer, att de hade extrema porrbilder på sina datorer som skärmsläckare (som allt om oftast slogs på och visades via projektor på storbildsduk på möten), att de kunde skämta om min mens, mina äggledare, min livmoder och mina bröst, att de berättade rasistiska och sexistiska historier i fikarummet. Jag brukade tänka ”Fuck you!”, samla ihop mina prylar, resa mig upp och gå. Eftersom de behövde min erfarenhet, intelligens och kunskap så bad de direkt om ursäkt, tog bort det anstötliga och så fortsatte vi arbetet. Men de ändrade inte sitt beteende. Så till sist orkade jag inte längre utan lämnade ett intressant och utvecklande jobb enbart på grund av det uppenbara kvinnohat som präglade organisationen.

Så, jag förespråkar ”Fuck you!” som metod, för dig som vill bevara den du är och behålla din integritet, men det är absolut inte en enkel väg att gå. Du blir inte omtyckt, och en del av den socialisering vi genomgår från det vi föds är att kvinnor bör sträva efter att vara omtyckta. Vi ska vara vackra, behagliga och trevliga. I den rollen passar inte ”Fuck you!” så bra in. Jag förstår därför alla kvinnor som väljer en annan väg att gå och stöttar dem i deras strävan att passa in. Alla gör vi på det sätt vi orkar. Men för mig finns ingen återvändo. Jag är den jag är, jag gör det jag gör, och om jag blir illa omtyckt på vägen är det faktiskt helt OK, behagandenormen är jag helt med på att bryta emot!

Som jag skrev inledningsvis blir det här ännu mer förtryckande och komplicerat när det faktiskt är så att det finns annat än cispersoner som ska leva i den här strukturen. För deras och allas vår skull borde vi inte ens prata om manligt/kvinnligt utan bara om mänskligt!

Även de som inte känner mig verkar ganska snabbt förstå att feminism och mångfald är något jag brinner för, det verkar pysa ut genom mina porer. Sedan jag engagerade mig politiskt så är det än mer tydligt förstås.

I min vardag märks det på att jag ständigt diskuterar med mina nära och kära om sådana frågor. Jag problematiserar reklam, TV-program, dataspel, saker som händer i deras bekantskapskrets och i deras skola. Jag och deras pappa berättar om saker ur våra liv och från våra jobb och belyser hur vi påverkas av normer av allt och alla hela tiden. Även på blogg och facebook tar jag upp feminism med jämna mellanrum och är en aktiv kommentator hos andra som gör det.

När jag jobbar så är det här alltid med i mitt ledarskap, både när jag bemöter mina medarbetare och kollegor, när vi diskuterar hur vi ska bemöta kunder och varandra, när jag anställer, lönesätter, fördelar uppgifter och allt annat som ingår i ett ledarskap. Det enda jag saknar från mitt förra jobb var just att jag där hade som arbetsuppgift att säkerställa att vi använde oss av normkritisk pedagogik i våra utbildningar, då fick jag arbeta konkret med de här frågorna dagligen.

Helt klart är feminismen en ständigt närvarande och mycket aktiv del av min vardag. Nu mer, som styrelsemedlem i Feministiskt initiativ och i Fi Jämtland så arbetar jag dessutom rent praktiskt med olika uppgifter. Just nu driver jag en studiecirkel, planerar 8 mars aktivitet, projektleder deltagandet i sommarens Almedalen, är kassör för lokalföreningen, stöttar alla organisatoriska enheter vid frågor och skriver debattartiklar. Det är härligt att vara aktiv feminist.

Mina barn började ganska sent på förskolan, sonen hade hunnit bli tre år. De fick plats på en fantastiskt bra förskola med både män och kvinnor i personalen. Det kanske är fånigt, men eftersom min man och jag delat föräldraledigheten rakt av kändes det viktigt att de fick fortsätta ha kontinuerlig kontakt med både män och kvinnor i sin vardag. På förskolan blev de sedda som individer, inte kön vilket kändes tryggt för mig som förälder, men det hindrade inte att det uppstod problem ändå.

Vid ett tillfälle hade sonen nagellack och var på en annan avdelning och lekte. En kille där undrade över nagellacket och sa ”killar kan inte ha nagellack”. Sonen tittade förvånat på sina händer och svarade ”Jo det kan de, jag är kille och jag har ju nagellack”. Det tyckte personalen var så bra svar att de började använda det så fort könspåståenden kom upp!

Vi flyttade till en annan stad när sonen skulle börja första klass och dottern hade ett år kvar innan det var dags för förskoleklass. För sonen var det en hit att komma till den nya skolan. Han hade den bästa lärare jag någonsin träffat och varje gång det var någon incident som sonen berättade om hemma hade läraren tagit itu med det direkt.

Värre gick det för vår kaxiga dotter. På hennes nya förskola blev hon ett udda inslag som personalen stod handfallna inför. Jag har fortfarande mycket svårt att förstå deras oförmåga att få henne att fungera i barngruppen, det kan inte vara så ovanligt med tjejer som vågar ha en åsikt och stå för den, även om de bara är fem år. På kvartssamtalet sa personalen rakt ut till oss ”Vi vet inte hur vi ska hantera henne.”. Hon gick där i ett år och under hela den tiden ifrågasattes hon som tjej.

Hon kom hem en dag och sa ”Mamma, jag är ingen riktig tjej. Jag gillar inte tjejkläder, jag pratar inte som en tjej och tjejer ska gilla blommor och hjärtan och jag gillar döskallar”. Då kom storebrors uttryck bra till pass. ”Om du har de kläder du har och den röst du har så är det tjejkläder och tjejröst eftersom du är tjej”.

Efter jul och nyår, med många sociala sammankomster, kan det vara skönt att njuta av vinterkylan inomhus i soffan med en god bok i handen och en varm pläd över fötterna. Här är tre bra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Jag har inte läst så mycket feministisk litteratur, så jag kan inte säga att de böcker jag rekommenderar är valda efter en noggrann genomgång, men de här gillar i alla fall jag!

1. ”Feminsm” av Lena Gemzöe, en genomgång av feminismens historia och olika grenar inom feminismen. Bra för den som vill veta vad feminism är!

2. ”Under det rosa täcket” av Nina Björk, den läste jag för många år sedan, innan jag fick barn, och den var en verklig ögonöppnare inför hur omgivningen påverkar oss och hur vi påverkar våra barn. Den har varit med och skapat mitt och mannens föräldraskap!

3. ”Att göra kön” av Ylva Elvin-Novak och Heléne Thomsson, är samma typ av bok som tvåan, ännu mer fakta, statistik och exempel från olika forskningsrapporter på hur kön inte är något vi föds med utan något vi tillsammans skapar, ganska snävt dessutom.

För den som vill läsa något som inte är lika mycket forskning, mer påtagligt feministiskt kan jag tipsa om ”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg, en bok som helt enkelt låter kvinnligt och manligt byta plats, konsekvent i allt. Den är inte av den bästa litterära kvalitén, men den är extremt tankeväckande! Jag läste den tidigt 80-tal, och blev av med min bok genom att låna ut den. Nu har den nytryckts och jag har köpt den till min dotter.

Vill du läsa nått mitt emellan fakta och skönlitterärt så är ”Min mosters migrän” av Hanne Vibeke-Holst lättläst och intressant.

Och för dig som tycker böckerna här ovan är lättviktare och vill ha nått att bita i kan jag rekommendera ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir.

Egentligen går det inte i dagens samhälle att låta barn växa upp utanför könsroller eftersom vi som föräldrar bara kan påverka till en del. Så fort barnen börjar träffa andra, i släkten, bekantskapskretsen, på förskola, så påverkas de i sin interaktion med andra.  Jag känner ibland även att jag gör mina barn en otjänst genom att få dem att tro att könet inte påverkar dem i livet. Jag ger dem inte de rätta verktygen för att klara sig i det samhälle de sedan ska leva i. Därför handlar det mer om att vi försöker träna dem i att ifrågasätta alla påståenden om vad de kan och inte kan göra. Vad grundar sig påståendet i? Grundas det i förväntningar utifrån deras kön hoppas jag att de utvecklas till så pass starka personligheter att de fritt kan välja vad de vill göra ändå.

För att de ska kunna utveckla både modet att ifrågasätta och styrkan att lita på sig själv och göra sina egna val så gäller det att redan från de är små ge dem möjlighet att välja själv. Det kan till exempel handla om att inte bara ge sonen bilar och dottern dockor, men det handlar också om hur omgivningen beter sig gentemot barnens lekar. Jag har träffat många föräldrar som säger ”vi gav vår son en docka, men han ville ändå bara leka med bilar…” och inte sett sin egen del i det. Från det barnen är små visas bilar upp för pojkar: ”Titta, bilen, traktorn, grävskopan…” och de beröms när de brummar som en bil eller kör en leksaksbil över golvet. Det sker inte alls i samma utsträckning med flickor. Flickor blir istället visade andra barn, gärna bebisar, och sen får de dockor som de kan ta hand om precis som om det var en bebis. Vuxna visar vad barnen ska gilla och bekräftar sedan när de leker med det utpekade.

Det samma gäller kläder, pojkar får blåa kläder och får veta att de är snygga och stiliga, flickor får rosa kläder och får veta att de är såååå söta. Är det underligt att små flickor sedan älskar rosa? Jag är uppväxt med en mamma som inte tyckte om rosa, därmed blev aldrig jag eller min syster klädda i rosa och ingen av oss har heller någonsin haft förkärlek för rosa. Vilket vi borde ha haft enligt de som menar att ”alla tjejer gillar rosa!”.

Utöver det gäller det att låta barnen vara med och påverka sina liv, bemöta dem i argumentationer så de känner att deras vilja tas på allvar även när de inte får som de vill. Lära dem att deras vilja är deras, deras åsikt har betydelse, att de har rätt att besluta själva om sin kropp och om sitt liv, men hantera det på ett sätt där vi som vuxna fortfarande tar det vuxna ansvaret. Inte i kraft av vår ålder men i kraft av vår erfarenhet, med en ödmjukhet inför att vi inte vet vad barnet känner och tycker.

Vi strävade efter att visa våra barn samma saker på samma sätt och ge dem ett urval att leka med. Båda fick dockor, båda fick bilar, och vi strävade efter att inte värdera vad de valde att leka med eller hur det gjorde det. Kläder försökte vi välja i blandade färger, helst klara grundfärger, så de själva skulle få komma fram till vilka färger de trivs bäst i.

De första andra personer våra barn träffade var naturligtvis släkt och vänner och redan där fick vi brottas för att få igenom vad vi ville för våra barn. Med sonen var det inte så stora grejor, han hade två äldre killkusiner som han ärvde sina kläder ifrån, vilket vi tyckte var OK, ekonomiskt om inte annat. Men när dottern kom 1,5 år senare, och vi tyckte att även hon kunde ha samma kläder, då överöstes vi av söta rosa dressar och klänningar i present. Redan som baby var det alltså inte ok att killar och tjejer hade samma kläder. Ganska snart hette det oxå att vi inte ”lät henne vara flicka” och jag minns särskilt en julafton när det här tog sig ganska absurda uttryck.

Då var sonen nyss fyllda 4 och dottern drygt 2,5 år. Han fick mekano, lego, några bollar och en traktor med rörlig skopa. Dottern fick: En rosa fluffig penna och dagbok, rosa kläder och massor av dockkläder och docktillbehör som inte passade den docka hon hade (och inte lekte med). Dagbok till en tjej på 2,5 år som knappt börjat rita ens. Tack och lov är storebror snäll, så hon lekte med hans häftiga traktor hela julkvällen. Jag gissar att det var släktens sätt att hjälpa henne ”få vara flicka”, vilket tydligare var viktigare än att hon fick vara sig själv.

Under mitt liv har jag haft förmånen att bli mamma till två barn. Det var inget jag eftersträvade eller längtade efter, jag var nöjd med det liv jag levde och saknade inte barn. Däremot bad jag min man att fundera hur han ville ha det. Han är några år yngre än mig och jag ville att han skulle förstå att om han ville ha barn med mig så hade vi inte en evighet av tid.

Min man kom fram till att barn var viktigt för honom och därmed blev jag mamma till först en son och sen en dotter (inom loppet av 1,5 år). Nu skulle jag naturligtvis inte kunna tänka mig ett liv utan dem, de är viktigast på jorden för mig, men jag tror fortfarande att om jag aldrig fått barn skulle jag inte ha saknat det.

Jag är ganska väl pålästa om jämställdhet och hur tidigt barn påverkas av omgivningens förväntningar på dem utifrån det kön de råkar ha, en följd av vad jag själv upplevt i mitt liv. Jag har en ständig diskussion med min man om det här och vi var helt överens om att försöka se bortom könet och i stället se individen i våra barn. Det är inte alltid lätt, vi är båda uppvuxna i en kultur som skapar olika krav och förväntningar på individen utifrån könstillhörighet men vi anstränger oss och diskuterar ofta frågan. Detsamma går inte att säga om den omgivning barnen befinner sig i. Jag har stångat pannan blodig mot oförstående släktingar, skolpersonal, vänner och bekanta.

Många i vår omgivning rycker på axlarna och menar att egenskaperna som hör till de olika könen är medfödda, det går inte att ändra på, jag anstränger mig i onödan. Dilemmat för oss är att i så fall har de flesta egenskaper som påstås vara medfött manliga respektive kvinnliga har hos oss hamnat på barnet med det andra könet… Vi förväntas ändå malla in våra barn i en könsroll som är så uppenbart fel för dem! Jag kommer att ta upp några olika typiska exempel i senare blogginlägg…

Jag fortsätter beskriva hur det var att vara kvinna och civil (alltså inte militär) och arbeta inom Försvarsmakten. Sammanlagt arbetade jag nästan 20 år i försvarsmakten, och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållvbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

Jag jobbade under en period som Controller vid en stab inom Försvarsmakten och där kallades jag ibland ”Controllan” som ett sätt att göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig, jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var uppmätt bland enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och det valde min chef att inte ta itu med. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.