Under tiden i Försvarsmakten arbetade jag till del tillsammans med organisationsforskare på andra enheter och några av dem forskade kring hur det fungerade för de kvinnliga värnpliktiga/officerarna. Resultaten visade att fler och fler kvinnor mönstrade och gjorde värnplikt, men det var fortfarande bara ett fåtal som valde att fortsätta som officerare och bland dem var bortfallet betydligt större än bland männen som fortsatte som officer.

Om jag hade fått välja åtgärd hade jag fokuserat på hur Försvarsmakten ska agera för att behålla de kvinnor som väljer att bli officerare. Försvarsmakten valde i det läget istället att intensifiera ansträngningarna att få fler kvinnor att mönstra… Det verkade bara handla om att få fina siffror på hur många kvinnor som Försvarsmakten erbjöd arbete som officer, de verkade fortfarande inte intresserade av att faktiskt bredda sin kompetensbas och utöka sina urvalsmöjligheter. Snarare verkade det som om de ville lägga avhoppen på kvinnornas ansvar, och tolka det så att jobbet faktiskt ”tyvärr” inte var lämpligt för kvinnor. De studier som gjordes över varför kvinnor hoppade av dels under värnplikten och dels efter att de blivit officerare var nedslående. 20 år efter min värnplikt var det fortfarande samma problematik, inget hade förändrats, snarare hade det blivit värre! Studierna visade att manliga officerare oftast slutade för att de fått erbjudande om ett annat bättre jobb, medan de kvinnliga officerarna i stor utsträckning slutade för att de inte orkade vara kvar och kämpa mot strukturerna.

Det gjordes även en undersökning på en flygflottilj, där alla på flottiljen, officerare, civilanställda och värnpliktiga fick gradera statusen de olika grupperna hade inom organisationen. Resultatet blev att högst status hade de manliga officerarna, sen kom de manliga civilanställda, därefter de kvinnliga officerarna, de manliga värnpliktiga, de kvinnliga värnpliktiga och lägst status hade de kvinnliga civilanställda. Så även om det på flera av de enheter jag arbetade på var ovanligt uttalat att kvinnor gick att behandla på ett nedlåtande sätt så var det nog tyvärr inte de enda arbetsplatserna inom Försvarsmakten där det var så.

Jag fortsätter berätta om en av mina arbetsplatser inom Försvarsmakten…

En ”hemlig” organisationsutvecklingsgrupp skapades, där kravet på kompetens var att deltagarna skulle vara överstelöjtnant. De dolde sina möten och planerade organisationsutveckling av enheten utan att vare sig inhämta information från andra eller inbjuda till samverkan. När gruppen avslöjades (av en medarbetare och en chef högre upp i organisationen) fick de smäll på fingrarna och beordrades att tillsätta en mer blandad grupp.

Jag var vid det tillfället ämnesansvarig för vårt största ämne, jag var den enda av ämnesföreträdarna som även arbetade som lärare/föreläsare och jag var även den enda med akademisk utbildning, dessutom på magisternivå just inom organisation. När jag blev tillfrågad att vara med i gruppen undrade jag vilken av mina kompetenser de ville jag skulle bidra med, och såg själv att jag hade flera olika erfarenheter/kompetenser som kunde tillföra gruppen mycket. Svaret jag fick, av min manlige militäre chef, var att det var att jag var kvinna som gett mig en plats i gruppen. Jag bad då min chef att precisera om det var något utöver det som gjorde mig lämpad. Jag fick fortfarande svaret att det var att jag var kvinna som gjorde att han ville ha med mig i gruppen. Jag uppmanade honom att ge mig en enda liten anledning utöver mitt kön, men svaret var fortfarande att jag var kvinna… Jag vägrade vara med i gruppen och kan så här efteråt inte förstå att jag stannade kvar så länge på det här jobbet.

Men som småbarnsmamma i ett låglönelän med ganska hög arbetslöshet är det en trygghet i att ha en fast anställning och det är inte alltid så lätt att välja bort ett arbete, även om det är skadligt för din kropp och själ. Kvinnors statistiskt sett lägre löner brukar förklaras med att vi väljer fel jobb och att vi inte kan förhandla. Jag har svårt att förstå den inställningen. I dagens arbetsmarknad är det inte så lätt att byta arbete, särskilt inte om du inte bor i en storstad. Du behöver en försörjning och det jobb du har vill du behålla. Jag hade en bra lön, men ändå långt under männens. Flera av dem var officerare, med enbart militär utbildning, men i den här världen räknades den högre än min akademiska examen. Jag hade även rejält lägre lön än de civila männen, trots att de inte hade någon annan utbildning än gymnasie, men det gick alltid att hitta en anledning till att de hade mer. Om inte annat så var det på grund av deras erfarenhet.

Jag hade en tillräckligt bra lön att leva gott på, så det var inte alls synd om mig, men jag köper inte resonemangen om att kvinnor själva skulle ansvara för sin lägre lön. Om valet står mellan ett jobb och inget jobb så är du beredd att stå ut med oväntat mycket för att ändå behålla din försörjning.

Efter att jag sagt upp mig jobbade jag extra där jag kunde under en period, men fick sedan erbjudande att återvända till Försvarsmakten som lärare i ekonomi, alltså civilanställd vid ett utbildningscentrum. Självklart tackade jag ja, trots mina tidigare erfarenheter. I det läge jag var kunde jag inte annat.

De första åren var det en fantastiskt bra arbetsplats, med chefer som tillämpade frihet under ansvar och som hade stort förtroende för mitt sätt att själv lösa uppgifter. Men i Försvarsmakten byte chefer arbete och arbetsplats var 3:dje till vart 5:te år, som ett led i karriären på den tiden. Åtminstone de chefer som var officerare, och alla chefer där jag jobbade var officerare. Det skedde en successiv förändring av kulturen och jargongen på arbetsplatsen, och när jag befann mig mitt i det så upptäckte jag det inte så tydligt, men när jag kom tillbaka till jobbet efter en mammaledighet så hade arbetsplatsen förändrats så mycket att det var uppenbart att en klar försämring hade skett.

De bra cheferna hade försvunnit och ersatts av ett kompisgäng, som arbetat tillsammans tidigare på andra ställen och som hade en kvinnosyn som var horribel. De tog med sig sitt beteende till min arbetsplats och eftersom de hade en ledande position präglades snart hela arbetsplatsen av deras kultur. Det var uttalat att de kvinnliga anställda skulle vara GKT-certifierade (Glada, kåta och tacksamma), kvinnliga medarbetare diskuterades även utifrån om de var AVM (Attackvärdiga Mål) och under rekryteringsprocesser var det de kvinnliga sökandes bröst som var av störst intresse vid utvärdering av vilken som skulle anställas. Vid genomgångar med dator/projektor kunde deras screensaver komma igång och det hände mer än en gång att det var porrbilder av gynekologkaraktär, med närbild på vagina och blygdläppar. Jag var även med om att en kollega ville ha mig att titta på porrfilm med honom på hans dator och jag uppmanades att vara ”open minded” och tänka på hur vi kunde använda liknande i utbildningen… Under den här perioden grundlades en stark motvilja mot ”roliga historier”/”fredagsfräckisar” hos mig eftersom de som berättades ofta var av väldigt grov och sexistisk, rasistisk och homofob karaktär, ofta alla tillsammans. Jag uttalade tydligt min ovilja inför att höra den typen av historier i fikarummet, vilket fick till följd att de brukade be mig lämna fikarummet när de ville berätta en historia.

När jag skriver det känns det som om jag beskriver 50-talet, men vid det här laget är jag inne på 2000-talet! Utöver de tydliga övertrampen jag beskrivit använde de även subtilare sätt att se till att vi kvinnliga anställda inte fick spelrum i organisationen. Tre chefer i rad fattade inga beslut utan att först ha diskuterat problematiken med mig, innan de presenterar min lösning som sin egen inför resten av enheten. Vid ett utvecklingssamtal ifrågasatte jag det här beteendet, jag ville att enheten skulle veta att jag varit med och tagit fram lösningen. Då fick jag omdömet att jag hade ett stort behov av bekräftelse, vilket sågs som en svaghet.

Under några år hoppade jag emellan jobb och högskolestudier utan att riktigt veta vad jag ville med livet. Slutligen lyckades jag bli kvar på en utbildning tillräckligt länge för att ta en examen. Det var nog inte för att jag var särskilt intresserad av ämnet, utan mer för att jag skaffade mig två katter samtidigt som jag började plugga till ekonom. Jag var/är en rastlös själ, men med katter i hemmet lyckades jag hålla mig hemma tillräckligt mycket för att plugga så jag klarade tentorna. Under min tid på olika utbildningar och högskolor upplevde jag inte könsmaktsordningen så tydligt, även om killarna i ekonomklassen alltid hade en överlägsen attityd gentemot tjejer. Intressant att det inte alls var lika tydligt i systemvetar- eller industriell ekonomiklassen….  Jag har senare arbetat en del gentemot högskolor och jag tror att som arbetsplats är det nog tydligare att normen är man, men bland studenterna var det inte alls särskilt uttalat. Statistiskt är det även så att bland studenterna överväger kvinnorna, men ju högre upp i hierarkin man kommer desto mer tar männen plats.

Som färdig ekonom hamnade jag mitt i en lågkonjunktur. Hankade mig fram med timjobb och sökte massor av jobb. Jobb där jag helt klart var meriterad men ändå inte ens fick komma på intervju. Jag kontaktade en del företag för att försöka ta reda på varför jag inte fick chans att komma dit och presentera mig och fick från flera höra att jag var i barnafödande ålder och de tog inte risken att anställa någon som eventuellt kunde bli gravid! Alltså var det bäst att inte ens träffa mig, jag sorterades bort direkt bara på grund av min ålder och mitt kön.

Så småningom fick jag, med hjälp av anställningsstöd, jobb på ett litet sportgrossist företag, där jag var innesäljare. Företaget hade ca 20 anställda, hälften män, hälften kvinnor. Könsfördelningen var jämn, men i övrigt var det en oerhört segregerad arbetsplats. Männen var chefer och/eller utesäljare, kvinnorna var innesäljare och/eller administratörer. Löneklyftan var enorm, jag tror jag hade ca 45% av lönen till den man som låg närmast i lön. Arbetsreglerna som gällde var helt olika för män och kvinnor. Männen kom och gick som de ville, inga fasta tider gällde. För oss kvinnor hette det att vi hade flex, men det handlade om 15 minuter på förmiddagen och 15 minuter på eftermiddagen. Vi klockades även på fikaraster och lunch, vilket är helt OK när det gäller för alla, men rätt irriterande när vi skulle tillbaka till jobbet medan männen på arbetsplatsen gick in i ”herrummet” kastade pil och bastade….

Efter ett tag på jobbet blev en av mina kvinnliga kollegor uppsagd ”för att hon såg så sur ut…” och strax efter det försökte jag omförhandla min lön. Chefen skrattade rakt ut och förklarade att jag skulle vara nöjd med min lön, alternativet var att bli arbetslös ”och det vet ju du hur kul det är…”. Då räckte det för mig, jag sa upp mig och gick därifrån med huvudet högt! Plötsligt fanns det möjlighet till betydligt högre lön eftersom de visst tyckte jag gjort ett bra jobb. Jag stod fast vid min uppsägning, det kändes inte rätt att jobba för en arbetsgivare där hot om att säga upp sig är det enda sättet att höja sin lön på. Allt jag ville var att det var min kompetens som skulle bedömas!

Efter jag valt att inte bli officer hade jag en vinglig tid i livet. Hoppade på och av utbildningar och provade en del olika jobb.

Jobbade som Sheratonstäderska en kort period och som hotellstäderska är du verkligen längst ner på stegen. Vi backade och neg i princip för alla andra på Sheraton, gäster och anställda. Konstigt egentligen, för senare i mitt liv har jag rest en hel del och jag kan stå ut med mycket på hotell, men har svårt för ofräscha rum. Det viktigaste är att rummet är rent och doftar gott. Städerskor borde alltså vara den viktigaste personalen på hotellet… Jag skriver städerskor, för under den tid jag jobbade där fanns ingen manlig städare. Eftersom det inte fanns någon färdig namnbricka med mitt namn, Ingrid, på så fick jag heta Kerstin under de månader jag arbetade där, så ointressant var det för arbetsgivaren vem jag var.

Jag gick direkt från det jobbet till att vara Securitasvakt, nattvakt på en stor fabrik. Jag gick 3-4 mil per natt men var inte på långa vägar lika utsliten efter arbetspassen som jag var som städerska. Att flytta möbler med marmorskivor för att komma åt med dammsugaren sliter på kroppen! Men eftersom Securitasvakt är ett mer manligt jobb höjde jag naturligtvis min lön rejält. En vinstlott: högre lön och mindre slit… Att jag sen fick stå ut med slippriga kommentarer från kollegor som tyckte de kunde kommentera min kropp och mitt utseende, vadå, jag kunde väl tåla en komplimang, det var väl något jag fick tugga i mig… Nattvakt är ändå ett rätt ensamt jobb, så det var inte så ofta jag utsattes för objektifiering, och jag var redan ganska härdad och cynisk efter mina år i Försvarsmakten, både som ekonomibiträde och som värnpliktig.

Av alla olika jobb jag hade under den här perioden kände jag mig minst utnyttjad och minst som ett objekt (paradoxalt nog) när jag jobbade som nakenmodell på TBV:s konstkurser! Där var jag respekterad och fick vänligt bemötande av alla jag mötte. Ingen såg ner på mig, ingen behandlade mig som en del av inredningen alternativt det exotiskt kvinnliga inslaget som fick tåla att kommenteras. Det gjorde även underverk för min egen kroppsuppfattning. Här uppskattades det att jag inte hade en modellkropp, mina valkar och min muffinmidja var snarare en tillgång!

Efter att jag jobbat några år bestämde jag mig för att officer skulle vara ett bra yrke för mig. Ett fritt jobb med mycket varierande arbetsuppgifter. Jag sökte och fick mönstra. Gjorde kanonresultat på mönstringen och kunde själv välja var jag ville placeras. Ryckte in och trodde, i min oskuld, att det skulle räcka att jag gjorde bra ifrån mig för att jag skulle accepteras.

Men så var det inte. Det spelade inte någon roll vad jag gjorde, hur väl jag presterade, jag var aldrig god nog, enbart beroende på att jag var tjej. Jag klarade de fysiska testerna, jag hade flest rätt på proven, jag ledde plutonen smidigare och effektivare än mina manliga lumparkompisar, jag var den klart bästa skytten, ändå hette det att jag fick plats på den fortsatta yrkesofficersutbildningen bara för att jag var tjej. Fakta hade inte med det hela att göra, min upplevelse av det hela var att jag utmanade deras manlighet och det skulle jag inte komma undan med.

Även de officerare som var mina lärare och chefer uppförde sig på sätt som inte gjorde situationen lättare. Från det mer oskyldiga, som fordonsläraren som kallade mig hertiginnan och bad om ursäkt varje gång han svor, till det riktigt grova, som pjäsläraren som var tacksam att jag tänkte bli officer eftersom det skulle förhöja mässfesterna eftersom jag ”hade många hål som de kunde använda”. En annan officer lät sina kompisar omringa mig på dansgolvet på ett disco under en helgledighet. Sen berättade han högt och ljudligt för dem att det var så praktiskt på övningarna nu eftersom ”fälthoran” alltid var med.

Om det här skulle skett när jag var äldre hade jag genast anmält de två sistnämnda, men när det hände var jag fortfarande inställd på att bli officer och ville inte göra mig obekväm. Har ångrat mig många gånger att jag inte gjorde det, vid det första tillfället hade jag ett trovärdigt och pålitligt vittne med mig, men när jag lämnade värnplikten la jag det bakom mig och ville inte gräva för mycket i det.

För jag blev aldrig officer, jag insåg att de här människorna skulle bli mina närmsta kollegor och att jag inte ville tillbringa min arbetstid med att ständigt försöka berättiga min närvaro på jobbet utan att ha en chans att lyckas. Droppen blev när en, för mig okänd, officer i kön till militärrestaurangen kontaktade mig och inför omgivande kända och okända officerare undrar hur mina äggstockar mår numer. Jag hade haft en äggledarinflamation tre månader tidigare, och hans kommentar fick mig att inse att någon sekretess runt läkarintyg när det gällde mig inte existerade. Jag valde då att tacka nej till min plats på officersutbildningen.

20 år senare jobbade jag nära forskare på Försvarshögskolan som bland annat tittade på hur de kvinnliga värnpliktiga hade det. Inget hade förändrats….

I efterhand, när jag fått perspektiv på de 15 månader som jag tillbringade som militär, funderar jag på om Försvarsmakten verkligen vill ha kvinnliga officerare. Min upplevelse var att jag skulle stöpas om i en form som var baserad helt på sk ”manliga” egenskaper, jag skulle göras om till man. Nej tack, jag trivs med att vara kvinna!

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor (det vet jag inte än, men det är en annan fråga…) så jag började jobba i storkök på ett av stans regementen. Som köksa/mattant/bambatant märkte jag snart att jobbet gjorde att jag automatisk ansågs vara rätt korkad och lättlurad. Jag jobbade nästan bara med kvinnor, närmsta chefen var kvinna (och en av de bästa chefer jag haft) men chefer högre upp var militära män.

Efter att ha pluggat och varit ansedd som ganska smart var jag alltså automatiskt korkad på grund av mitt jobb. Särskilt män hade den förutfattade meningen och män finns det rätt många av, på olika nivåer, när en jobbar i en militärrestaurang. Många av de kollegor jag hade under den här tiden hade inte, som jag, planer på att studera vidare så småningom, men de är ändå lika smarta som de flesta av mina senare studiekamrater på högskola. Men är du kvinna och jobbar i ett låglönejobb, då är du automatiskt ansedd som korkad, och kan dessutom förvänta dig att bli behandlad som mindre vetande, och anses inte heller behöva känna att jobbet ger dig något, mer än lön. Vilken naturligtvis är otroligt låg.

Jag trivdes på jobbet, även om jag inte trivdes med jobbet. Kollegorna var det som gjorde jobbet roligt, och det var särskilt kul att inse att det spelade ingen roll vilken ålder kollegorna hade, det gick att skämta och ha kul med alla. Fast det var ju inte OK hos alla, chefen fick klagomål på att vi var ”flamsade” för mycket och det beordrades uppifrån, av de manliga officerarna, att unga tjejer inte fick jobba med varandra… Vilket inte minskade ”flamset” eftersom vi hade roligt med varandra oavsett ålder. Undrar vad det skulle ha hetat om det varit män som arbetat där? Knappast ”flams”, i alla fall…

Många av de attityder jag mötte under den här tiden fick mig att börja fundera på vem jag var och varför det ansågs vara OK att behandla mig på ett visst sätt bara på grund av mitt jobb och mitt kön. Jag var nyväckt som feminist och inte så klar över vad jag själv tyckte, men var klar över en sak – det här var INTE OK!