För ett år sedan vid den här tiden verkade det som att Allianspartierna tävlade om att komma med de, som det då kändes, mest radikala förslagen för att minska invandringen.

Kristdemokraterna var först ut och föreslog lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd och snabbare avslagsprocess för ”säkra” länder som ett sätt att minska kostnaderna.

Folkpartiet i sin tur gick ut med ett paket innehållande alltifrån temporära uppehållstillstånd till språkkrav. Det blev oro i partiet efter förslaget, långt ifrån alla ställde sig bakom förslaget men det fick ganska mycket media.

Moderaterna gjorde utspel om att ställa större krav på anhöriginvandringen.

Det enda alliansparti som gick i en annan riktning var centern, som då liksom nu verkar mer fokuserar på hur migranterna snabbare ska komma in i samhället än att de inte ens ska få komma hit.

För några veckor sedan kom S, MP, M, C, FP och KD överens om migrationspolitiken. SD var inte inbjudna till samtalen och V valde att ställa sig utanför. HÄR kan du läsa om punkterna som partierna kom överens om. Jag tycker att några punkter är bra, andra kanske inte alls lika bra.

Positiva förändringar är till exempel

• Handläggningstiderna hos Migrationsverket ska kortas, det innebär snabbare besked till den asylsökande. 
• Vi ska öka antalet kvotflyktingar vi tar emot vilket innebär att fler kan komma hit på trygga och lagliga vägar.
• Mer platser på asylboende. Tyvärr är sättet det ska göras på inte så stressbefriat och tryggt.
• Tidiga insatser redan under asylsökandet som till exempel innebär att de asylsökande kan få utbildning i svenska tidigare än nu.
• Alla kommuner ska vara med och dela på ansvaret. Det uttrycks dock olyckligt när media rapporterar, då det kallas för att kommunerna ska tvingas ta emot. Det skulle kunna kallas att kommunerna ska ta gemensamt ansvar istället.
• Etableringen ska underlättas med olika insatser gällande jobb, möjlighet att få utbildning och arbeta samtidigt samt fler praktikplatser. Tyvärr är vissa av förslagen på HUR det här ska göras med under de rent skadliga åtgärderna.
• Bättre möjligheter till bostad.
• Fler platser i skolan.
• Mer personal till skolan, bland annat ska nyanlända lärare kunna arbeta i skolor samtidigt som de får verifiera sin utbildning och lär sig svenska.
• Mer pengar till kommunerna.

Mer tveksamma förändringar är att

• Sverige, tillsammans med Grekland och Italien, ska vara ett av de länder vars asylsökande omfördelas till andra länder i Europa. Att ett så rikt och glesbefolkat land som Sverige säger sig inte kunna ta emot sänder väldigt underliga signaler.

Rent av skadliga åtgärder är

• Mer platser på asylboende. Tyvärr ska det här ske genom att kräva avflyttning snabbt av de som fått uppehållstillstånd, och jaga dem som ska utvisas, vilket skapar onödig stress för den som istället behöver trygghet.
• De skärpta försörjningskraven för anhöriginvandring.
• Att tillfälliga uppehållstillstånd (tut) blir regel och permanenta uppehållstillstånd (put) blir undantaget. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer blir undantagna och får put, men det är oklart hur barnfamiljer räknas. Innebär det att familjen måste komma tillsammans? Det skulle göra att fler barn tvingas fly på otrygga vägar över Medelhavet och genom Europa, istället för att vänta på att en förälder tar den vägen och sen kan söka anhöriginvandring.
• Att de arbeten som ska letas fram och erbjudas ska kunna vara på företag utan kollektivavtal.
• Rut utökas, så att det innefattar fler tjänster. Tanken är alltså att nyanlända ska kunna arbeta åt rika personer i deras hem. Tidigare har forskning visat att många anställda av företag som säljer RUT-tjänster har låga löner och att arbetet inte ger tillräckligt med lön att leva på. Den möjligheten utökas nu ytterligare i och med att även företag utan kollektivavtal får användas när arbeten ska anvisas från arbetsförmedlingen.

Efter att överenskommelsen offentliggjordes har regeringen kommit med ytterligare åtstramningar och vill till och med helt stoppa all trafik på Öresundsbron för att försvåra för de asylsökande. De hävdar att de inte åsidosätter asylrätten, men den kan ju inte åsidosättas mer än att genom att hindra någon från att ens försöka söka asyl.

Personligen har jag svårt att förstå förslagen på tillfälliga uppehållstillstånd, utökat Rut samt skärpta krav på anhöriginvandring. Vi ska alltså låta asylsökande ha en fortsatt osäker framtid, ta lågt betalda jobb samt vara i händerna på arbetsgivare om de ska kunna återförenas med sin familj.

Ett flertal undersökningar, i olika länder har visat att tillfälliga uppehållstillstånd både är dyrare än put och försämrar integrationen utan att på något sätt minska antalet asylsökande  

För att den som fått sitt put ska kunna ta hit sina familjer behöver de sedan kunna visa upp att de kan försörja familjen. Det krävs då någon form av intyg från en arbetsgivare. Det är inte svårt att inse att det finns arbetsgivare som kommer att utnyttja situationen. Om du vet att din familj befinner sig i fara i en otrygg miljö så är du helt i händerna på den som kan säkerställa att din familj får komma till Sverige. Arbetstidslag, säkerhetsföreskrifter, lönenivå och liknande är inget du då väljer att ta upp med din arbetsgivare.

Samtidigt belastas Migrationsverket med dubbel börda eftersom alla asylansökningar måste behandlas två gånger. Migrationsverket, som redan nu har fullt upp att hinna med sina arbetsuppgifter ska alltså behandla varje person, varje ärende, två gånger. Eftersom det här är en lagstyrd process finns idag inget sätt att snabba på arbetet den andra gången. Allt måste, självklart, genomföras lagligt och korrekt för varje ärende och person. Svårt att förstå att det här ska kunna genomföras samtidigt som ett av besluten är att processen ska snabbas upp. Med tut blir processen istället dubbelt så lång för varje individ, även om den görs med tre års mellanrum.

Nej, det här känns inte som en överenskommelse som underlättar vare sig för de som kommer hit eller för de som ska säkerställa tryggheten för de som kommer, det känns ovärdigt ett land som säger sig stå för de mänskliga rättigheterna.

Sverige har skrivit på FNs mänskliga rättigheter där det bland annat står ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.” Hur tänker sig då Sverige att den här rätten inte begränsas av att vi stänger våra gränser? 

Det står även ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.” Med vilken rätt kan vi då ställa upp olika krav för anhöriginvandringen?

Det förekommer även förslag om att öppna upp för låglönearbeten som ett sätt att ge flyktingar en väg in på arbetsmarknaden, men då bör vi komma ihåg att i de mänskliga rättigheterna, som Sverige förbundit sig till står bland annat ”Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete”.

Den väg Sverige nu slår in på är ett försvårande för människor som är på flykt. Som fått lämnat sin familj, sitt hem och sin försörjning. Som utstått svåra umbärande och farliga färder för att ta sig till oss. Det minsta vi kan göra är att bemöta dem med respekt och ge dem en möjlighet att på nytt börja bygga upp sitt liv.

Den möjligheten sätts på väntläge med tillfälliga uppehållstillstånd, lägre bidrag, låglönejobb och olika krav för att få återförenas med sin familj. En människas liv är kort, det går inte att avvakta några år med att bygga sitt liv, det innebär att allt för mycket tid går till spillo. Vi bör inte vara med och göra det mot andra, vi ska istället underlätta på alla sätt för att låta de som kommer till oss direkt fortsätta sina liv.

Att ställa utsatta grupper mot varandra, genom att påstå att migrationen kostar för mycket och det måste till besparingar, samtidigt som vi skulle kunna ta ut betydligt mer i skatter på de som redan har det bäst i vårt samhälle är osmakligt. Ett så rikt och välmående land som Sverige har alla möjligheter att vara välkomnande och inkluderande, och i mina ögon har vi dessutom en skyldighet att vara det. Bara för att vi som föddes här hade tur i livets lotteri betyder inte det att vi ska neka den möjligheten till andra.

Om du, som jag, vill göra din åsikt hörd kan du använda dig av den mailmall som Amnesty tagit fram och maila till ministrarna i regeringen, du hittar den HÄR.

 

I dag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor existerar överallt och förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet och ålder. Våldet förekommer på olika arenor: inom familjen och hemmet, i samhället och utövas eller tolereras ibland även av staten. I Sydafrika våldtas två kvinnor i minuten, i USA har 17,7 miljoner kvinnor våldtagits, i Australien har 35% av kvinnorna utsatts för sexualbrott, i Frankrike misshandlas var tionde kvinna av sin partner, i Sverige klaras bara 1 av 6 våldtäktsfall upp, i Kongo våldtas mer än 400 000 kvinnor per år, i Etiopien har 60 procent av kvinnorna utsatts för sexuellt våld.

I krig och konflikter är det farligare att vara kvinna än att vara soldat, under flykt från krig, konflikter, miljökatastrofer eller fattigdom är du mer utsatt för faror som kvinna än som man, och det största säkerhetsproblemet, globalt sett, är mäns våld i vardagen. Mellan åldern 15 och 44 år är det färre kvinnor som dör eller skadas allvarligt av krig, malaria, cancer och trafikolyckor sammantaget, än av mäns våld. Vi uppmärksammar den här dagen eftersom var tredje kvinna i världen fortfarande utsätts någon gång för allvarligt fysiskt eller sexuellt våld från en man. Kvinnors våld mot män förekommer, men ytterst sällan ett grovt eller dödligt våld. Mäns våld är däremot enligt Världshälsoorganisationen en global pandemi.

Ändå handlar säkerhet oftast om att världens länder försöker överträffa varandra med militärupprustning och vapenskrammel, med en tro på att våld kan förhindras med mera våld. Det ser vi inte minst i den situation som vi är i just nu. Det är som att vi i väst inte förstår våldets effekter förrän det slår ner på några som ser ut som oss, och då drabbas vi av panik. Gränser ska stängas, att söka asyl ska försvåras och militären ska rustas.

Istället för att skapa fred och frihet för individerna, ALLA individer, så att kvinnor kan befrias från det våld som utövas dagligen så innebär dagens situation att nationen blir viktigare än individen. Tilltron till vad vapenmakt kan lösa är stark, trots att det gång på gång går att se att det inte fungerar.

Nationalism, militarism och antifeminism går hand i hand och motverkar arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

I Syrien är halva befolkningen på flykt, och hundratusentals har dödats eller försvunnit. Under mycket svåra förhållanden arbetar kvinnorättsorganisationer ändå dagligen i Syrien med att minska våldets verkningar och hitta lösningar för fred. De driver kampanjer för minskad spridning av vapen och de arbetar för att minska rekryteringen av barnsoldater. De medlar mellan stridande grupper, trots att arbetet i sig kan medföra livsfara. Det ses som ett svek mot de som dödats, fängslats och deporterats till följd av kriget. Kvinnorna vågar ändå arbeta för det de tror på: att det alltid finns alternativ till krig och våld, det handlar bara om att finna de alternativen.

I Sverige lägger vi i dag 48 miljarder av statsbudgeten på Försvarsmakten, där en stor del går till att stötta försvarsmaktsindustrin. En industri som i sin tur säljer vapen till länder som förtrycker sin befolkning och svenska vapen används i många av världens konflikter. Utöver det är mäns våld mot kvinnor ett demokratiskt, socialt säkerhets- och folkhälsoproblem med stora samhällsekonomiska kostnader som följd. Enligt Jämställdhetsutredningen kostar detta våld Sverige 16 miljarder kronor per år.

Det här är pengar som skulle kunna användas på helt andra sätt. De borde användas för att förebygga våldet istället för att sättas in efter att våldet är ett faktum. Om vi i strävar efter en global individuell säkerhet och inte en nationell gränssäkerhet skulle del av pengarna kunna användas som stöd åt de aktivister som kämpar för fred i krigs- och konfliktområden, de som arbetar för att finna alternativa lösningar som inte innebär vapenmakt. Att ge kvinnor lika stora möjligheter som män att delta i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter är en viktig fråga för demokrati, jämställdhet och utveckling.

Forskning visar att nivån på dödligt våld mot kvinnor i ett land har ett mycket starkt samband med nivån på den politiska representationen av kvinnor. I Sverige har kvinnors representation i riksdagen minskat två mandatperioder i följd. Samtidigt har det dödliga våldet ökat något. Omkring 17-20 kvinnor per år har under ett par decennier dödats av tidigare eller aktuell partner. De senaste fyra åren har det stigit till 21-26 kvinnor per år. Sverige har mycket att lära från andra länder i fråga om våldsförebyggande arbete. Det finns exempel på samhällen där våldet sjunkit till bråkdelar från tidigare nivåer, efter målmedvetna långsiktiga insatser.

Vi menar att Feminism krävs i kampen mot våldet. Feministiska män som engagerar sig mot våldet och står upp mot sexism, också i enkönade manliga rum, behöver bli fler. Fi arbetar politiskt för etablerandet av ett breddat säkerhetsbegrepp; Att frihet från våld i vardagen erkänns som en fråga om säkerhet och att de medel som avsätts motsvarar omfattningen av problemet.

Vi minns och hedrar i dag alla offer och överlevare för våldet, vi samlas och påminner oss om att vi inte är ensamma, att strategier för att motverka våldet finns, att vi som kämpar mot våldet runt om i världen har mycket att lära av varandra.

I Östersund anordnar Fi Jämtland i kväll ett fackeltåg för att uppmärksamma dagen och texten här ovan är utkastet till det tal jag ska hålla. Jag fick även in en debattartikel i lokaltidningen i dag som du kan läsa HÄR.