Jag fortsätter mitt resonemang om hur samhället ser på de som tigger (som jag började med HÄR). Det är debattinlägg om att tiggeri ska förbjudas, att det är organiserat och att de måste avhysas från sina boplatser. Även politiker går ut och rekommenderar oss att inte skänka, vilket är det mest skrämmande av allt.

Om en nu tror att det är organiserat så är det knappast de som sitter och tigger som är skurkarna i det hela, då borde en ju faktiskt försöka hjälpa dem att ta sig bort från de som utnyttjar dem.

Men jag tror inte det är den eventuella organiseringen det egentligen handlar om. Det är det dåliga samvete vi får av att se fattigdomen så tydligt, vi som har det så bra i vårt land, inte kan det finnas fattiga här? Att någon tigger är det mest uppenbara beviset på vilka enorma klyftor det finns i vårt land och i världen, och det vill vi inte veta om. Vi skulle vilja blunda, stoppa fingrarna i öronen och sjunga “Den blomstertid nu kommer” och sen är alla lyckliga…

Vi lyckas inte stänga ute de som tigger, vi ser dem och då får vi dåligt samvete över att vi själva har det så bra. Och dåligt samvete vill vi inte ha. Så då måste vi konstruera en historia om att tiggeriet är organiserat och att de som tigger håvar in multum på de av oss som är godtrogna och ger tiggarna pengar. En berättelse vissa av oss tycker oss få bekräftad genom boken Marcoeffekten (vars skönlitterära fiktiva berättelse till del baseras på en Oliver Twist liknande historia), genom en enda artikel med en intervju med en enda polis och bilder på någon som tigger och äger en telefon.

Jag väljer istället att lyssna på polismakten som helhet, hjälporganisationer och politiska utredare som klart och tydligt säger att den organisering som sker är mellan grupper, på ett naturligt sätt för att de ska slippa känna sig helt ensamma i sin tillvaro. Det kan vara familjer, eller individer från samma by, som tillsammans tagit sig hit, de bor tillsammans och de hjälps åt att hitta de bästa ställena att sitta på och att bete sig för att få ut så mycket som möjligt av sitt försök att kunna leva sitt liv och försörja sina familjer. Det handlar om ett desperat försök till överlevnad, ingen brottslighet, ingen som håvar in massor av pengar.

Mitt förslag är att vi kan sluta att slå på den som redan är längst ner, vi kan sluta att håna, vi kan klara det här dilemmat så mycket enklare än så. De som inte kan eller vill skänka pengar kan helt enkelt låta bli att göra det, om de nu inte tycker det känns rätt. Det har jag valt de gånger jag inte har pengar på mig. Jag ler ändå mot den som tigger, för det minsta jag kan ge är ändå att bekräfta att jag ser dem och att jag vet att de har det svårt. Jag har aldrig blivit hotad eller attackerad, som oxå är sånt som cirkulerar i media. De artiklar som skrivits om att någon som tigger har attackerat någon har efter granskning visat sig bero på att den som påstår sig blivit attackerad innan dess provocerat den som tigger, ibland under en följd av flera dagar. Så, jag tror att ett leende är fullt tillräckligt, vi är alla människor, och behöver åtminstone få känna oss som det. Inte håna dem, inte förtala dem, inte bete oss ohyfsat!

Och låta oss andra, som helst skulle vilja se en annan, bättre, lösning på de globala orättvisorna, i väntan på det hjälpa till med det vi kan där vi kan.

Själv har jag alltid med mig en särskild portmonnä. I den lägger jag alla mynt jag får tillbaka i växel när jag handlar. När det hamnat i den portmonnän är pengarna inte längre mina, de hör till de som tigger som jag stöter på. Jag vet ungefär var i stan de sitter, och jag är beredd att fördela det jag har i min portmonnä, och när portmonnän är tom blir det tjugor, och ibland en hundring. Jag tänker om att jag har råd att köpa Brämhults färskpressad juice till mig själv att dricka mig otörstig på, eller ett Sudoku att fördriva tiden med, så har jag råd att lägga pengar även till den som tigger.

Det funkar för mig, jag har den inställningen, jag har den ekonomin, jag kräver inte att någon annan ska göra som mig. Det jag ber om, vädjar om, är att ni som inte håller med mig, ändå låter mig göra som jag vill. Jag låter er göra som ni vill, så länge ni dels inte beter er illa mot de personer som tigger och dels inte trycker upp hittepåfakta och individuella åsikter i ansiktet på mig för att påverka mig att ändra mig…

Många har åsikter och synpunkter på att ge eller inte ge till de som tigger. Jag tänker berätta hur jag förändrats under åren i min syn på att ge eller inte ge. När jag var liten såg jag aldrig någon tiggare, jag har inga som helst minnen av att det skulle förekomma. Jag och en kompis lekte tiggare när vi gick på högstadiet (pinsamt, jag vet!) där vi tiggde 5-, 10- och 25-öringar som vi sen köpte glass för…

Som ung vuxen hände det att jag såg enstaka tiggare, oftast när jag besökte Stockholm, och då skänkte jag alltid de mynt jag hade till hands. Många av mina bekanta tyckte att jag agerade fel som skänkte pengar och de förklarade för mig att de här personerna själva valt att bryta mot samhällets normer och konventioner.

Mina bekantas inställning var att den som var beredd att sköta sig och följa regler som olika instanser (vården, socialen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och liknande) satte upp så skulle de få stöd och hjälp och inte behöva tigga. De menade oxå att mina pengar troligtvis bara gick till droger och att jag på så sätt bidrog till att de som tiggde bara skulle bli värre däran. Så småningom började de även påtala för mig att de som tiggde egentligen ingick i ligor som levde på att placera ut tiggare runt om i till exempel Stockholm och att jag bara stöttade och uppehöll den här verksamheten med mina pengar, jag hjälpte inte den som tiggde.

Jag påverkades av de här åsikterna och slutade skänka pengar. En del av det de påstod kanske stämmer, en del kanske stämde förr men inte nu. Vården för till exempel psykiskt sjuka har starkt försämrats och många av de hemlösa lever där för att de inte får den hjälp som ett välfärdssamhälle faktiskt borde kunna ge dem. Så småningom tänkte jag igenom vad jag själv tyckte, inte vad mina bekanta tyckte och då ändrade jag min inställning och numer skänker jag alla mynt jag har och ibland sedlar så fort jag ser tiggare.

Det finns flera anledningar till det. Jag tycker att var och en har ett ansvar för sitt eget liv och det är inte upp till mig att döma dem som väljer ett annat sätt än mig att leva. Om du väljer att tigga så finns det troligtvis en ganska tung och tragisk historia bakom och om jag då kan hjälpa, om så bara med några slantar, då tycker jag det är min skyldighet att göra det. När jag väl skänkt pengarna har jag inte någon makt över dem längre utan den andre personen är ansvarig för vad de används till, vilket är som jag tycker det ska vara. Jag skulle därför aldrig köpa mat eller kläder åt någon som ber om pengar. Om de däremot bad om kläder och mat skulle jag kunna tänka mig att ge dem det. De har själva ansvar för sitt liv och sina val, jag ska inte välja åt dem.

Jag kan även tycka att om man är så långt ute i samhällets ytterkant att man väljer att tigga så är tiggeri en mycket bättre väg att välja än att kanske istället sälja droger, prostituera sig eller stjäla. Tiggeri är en form av affärstransaktion där vi är likvärdiga parter. Någon ber om pengar, jag kan välja om jag kan/vill skänka eller ej. Om de i stället valde någon av de andra vägarna skulle de bidra till att vår värld blev ett hårdare och otäckare samhälle, jag respekterar att de inte gör det valet, jag är till och med tacksam för det!

För mig är det helt OK om tiggaren har en mobil, en bil och en bostad, jag gör mitt eget val att skänka precis som tiggaren valt att tigga, något mer behöver jag inte bry mig om. Sen tror jag att tiggarens val är betydligt sorgligare att behöva göra, men det är förstås min värdering, det behöver inte vara så för tiggaren.

Om de marknadsför sig som fattigare än de är, eller visar upp skador för att få medlidande, ser jag ingen skillnad på den reklamen än all den reklam företag översköljer oss med dagligen. Den reklamen är inte heller särskilt sanningsenlig, varför ska en tiggare ha bättre moral än till exempel Coca Cola eller HM? Så jag skänker till tiggare och jag gör det med glädje. Glad över att jag har möjlighet att skänka och glad över att jag är född till en livssituation som gör att jag aldrig ställts inför samma val som den som tigger!

Den här inställningen har stärkts i och med de senaste årens ökning av EU-medborgare. De använder sig av rätten att röra sig fritt över EUs gränser, för att försöka förbättra sina liv. De kämpar för att komma ur ett förtryck, som pågått i hundratals år, de kämpar för att förbättra livet för sig och sina barn. De är beredda att utstå otroliga umbäranden för att på så sätt skapa en framtid för sina barn. Jag beundrar dem, och hjälper gärna till på alla sätt jag kan!

I lokaltidningen skrev moderaterna förra veckan en insändare där de säger sig vilja värna om utsatta, men föreslår åtgärder som att tillåta kommuner att förbjuda tiggeri på platser i kommunen och att underlätta vräkning av personer på tillfälliga bosättningar. De framhåller även att lagar ska vara lika för alla.

Jag vill inte på något sätt ha kåkstäder och slumområden i Sverige, men jag anser att de kommuner som vräker bosättningar utan att anordna ersättningsboenden inte följer lagar och domar som det är tänkt. Det är lätt att säga sig stå bakom mänskliga rättigheter när livet är enkelt och de flesta har det bra, men det är i stunder som de vi har nu som påskriften faktiskt betyder något.

Sverige har varit en av de starkaste rösterna i protester mot andra länder som diskriminerat befolkningsgrupper, men nu är det snarare hejarop som ljuder. Vi stoltserar med att vi är en del av EU, men verkar inte låtsas om att Europadomstolen har konstaterat att det framgår av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som är svensk lag, att avhysningar aldrig får resultera i hemlöshet eller utföras med diskriminerande syfte. Med hänvisning till den systematiska diskriminering som just romer utsätts för har Europadomstolen understrukit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende.

Utöver det så är vistelseprincipen tydligt uttryckt i socialtjänstlagen . Den innebär att varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver och att den kommun där den enskilde vistas ansvarar för stödet och hjälpen. Rätten till bistånd från kommunen är också klart och tydligt uttryckt i socialtjänstlagen. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd för en skälig levnadsnivå.

Romer är en nationell minoritet i vårt land, och har som sådant särskilda rättigheter. Vi är med i EU och har godkänt den fria rörligheten. När den sedan används av människor som förföljts i århundraden, för att de vill förbättra sina liv, så reagerar många med ett hat som är helt oproportionellt mot det som sker. Förra året kom en vitbok ut, beställd av regeringen. Den är skrämmande läsning.

Vitboken har inte kunnat kartlägga fullt ut alla övergrepp som romer utsatts för, övergreppen är allt för många och förtrycket allt för stort, utan den har valt vissa teman och områden och beskriver hur de sett ut under 1900-talet. Det innebär definitivt inte att förtrycket, övergreppen och diskrimineringen inte finns kvar nu under 2000-talet. Det som händer i dag, i Sverige, i Malmö och även här i Jämtland, att lagar tolkas så att romerna återigen utsätts för skrämmande umbäranden, är bara ytterligare ett uttryck för att det som Vitboken beskriver långt ifrån är åtgärdat.

Vi är många som inte längre vill gå med på att Sverige behandlar människor så här. Det känns naivt av moderaterna att tro att vi alla är lika inför lagen. Många av våra lagar är ramlagar, de beskriver en lägsta nivå, och är öppna för tolkning. Där visar det sig ofta, om än sällan så tydligt som i Malmö, att den tolkningen förändras beroende på vem lagen ska användas emot. Att förbjuda tiggeri och avhysa människor från sina boplatser är ingen lösning för de som lever i fattigdom. Samtalet borde istället handla om hur vi säkerställer att de får bo lagligt under rimliga förhållanden och att de får rätt att försörja sig på det sätt de kan. Sverige har en skuld mot Europas romer och det är verkligen på tiden att vi börjar betala den!