I Påskhelgen var jag i Sollefteå med min dotter och ockuperade sjukhus, det kan du höra mer om HÄR.

På hemresan fick vi sällskap av lilla Gudrun Svea Ådalia.

Hon föddes den 1 februari 2017, samma dag som ockupationen startade och sen har hon rest runt i väntan på att det ska finnas ett BB i Sollefteå som hon kan återvända till. Hon fick resa med mig från Sollefteå till Östersund med bil, buss och tåg, över Kramfors och Sundsvall. Att resa i Norrland innebär inte att det går fort eller särskilt ofta, men en får i alla fall se en större del av världen än om en åker den rakaste vägen.

Hon bodde hos mig i någon vecka, på säkert avstånd från katterna, uppe på en gammal tjocktv, trodde jag. Men nyfikna katter är inte så lätt att stoppa. Tack och lov fick hon mestadels vara ifred

Sen fick hon säga adjö till Storsjön och ta tåget söderut:

Jag var på möte med övriga riksdagskandidater i Stockholm och Gudrun skulle lämnas vidare.  Men först, fotografering:

Här syns Gudrun med mig, Cherry Batrapo, som är trea på riksdagslistan och sjukvårdspolitisk talesperson samt Gudrun “Tibbe” Tiberg, riksdagskandidat.

Sen fick jag säga adjö till henne, det kändes allt lite tomt att inte bära med mig henne på tåget hem.

Efter mötet fick Gudrun följa med Karin Ploen, som skulle träffa barnmorskor senare i veckan. Med Karin fick hon vara med om många äventyr, vara ute i solen, åka cykel och, inte minst, träffa Gudrun:

Karin och Cherry har även varit med och skrivit en artikel om vad Fi sägerom förlossningsvård, du kan läsa hela HÄR: 

“Forskning visar att en förlossning som sker i lugnare tempo har lägre risk för skador och komplikationer. Feministiskt initiativ vill öppna de vårdplatser som tidigare stängts, förbättra arbetsförhållandena och anställa fler barnmorskor, genom att bland annat locka tillbaka dem som slutat på grund av dålig arbetsmiljö. I vår statsbudget satsar vi en miljard kronor på förbättringar av förlossningsvården. Vi vill att landstingen med de nya resurserna på ett effektivt och långsiktigt sätt får vården att fungera. Vi ser att erfarenheter från barnmorskor, födande och nyblivna föräldrar spelar en central roll i det arbetet.

Förlossningsvården ska organiseras så det krävs minsta möjliga medicinska åtgärder, möjlighet att välja vårdform, kontinuitet i vården före, under och efterförlossning, samt en barnmorska per födande.”

Om du vill följa med på Gudrun Svea Ådalias resa så kan du följa henne på facebook där hon har en egen sida, HÄR. Hon kommer hem till Sollefteås sjukhus först när det återigen finns ett BB där, jag önskar ockupanterna all framgång med att ordna det!

Ingrid Mårtensson
Kontaktperson Fi Jämtland, ockutant samt riksdagskandidat Feministiskt initiativ

Närmare bestämt på partiledardebatt. Det kräven en hel del förberedelse för att ge mig in i det helvetet.  Härskartekniker, medvetna missförstånd, förnekanden, lögnanklagelser och en lång härva av invandring, poliser, invandring, poliser, invandring.

Trots att det fanns fyra olika rubriker som skulle diskuteras: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö, så nästlade sig invandringen in i nästan alla, utom den sista. trots att den kanske vore mest relevant att diskutera i samband med klimatförändringar. Om partierna tycker invandringen behöver stramas åt nu så kan de ju fundera på hur det blir när jorden fylls av klimatflyktingar.

Det som blir tydligt när en får se och höra samtliga av riksdagens partiledare på en och samma gång är hur lite som skiljer dem åt. Alla vill förbättra välfärden, ha fler poliser, se över migrationen samt göra något åt miljö och klimat. I väldigt många frågor är det dessutom samma sak de vill göra, så då får de fabricera skillnader. “Vi vill ha 10 000 poliser”, “Vi vill ha 10 000 poliser men ändra utbildningen”, “Vi vill ändra utbildningen åt ett annat håll”.

Med Jimmie i debatten vet en även redan på förhand att han ska hånskratta åt någon, påstå att någon annan ljuger och inte känna till en hel del saker (som han inte vill prata om).

Jag lyssnade utifrån ett särskilt perspektiv. Alla partier har under våren varit aktiva i att lyfta fram landsbygd (nästan inga pratar om glesbygd). Även om jag inte längre är Feministiskt initiativs talsperson för Gles- och landsbygd så har jag förstås fortfarande ett intresse för den politik som bedrivs för oss som bor här. Med tanke på hur många av partierna som under våren berättat vad just de ska göra för landsbygden förväntade jag mig att det skulle tas upp i debatten.

Det togs upp, men bara i bisatser vid några få tillfällen. Centern tog upp att poliser (och vård) behövs i hela landet. Socialdemokraterna höll med om poliserna. Sverigedemokraterna tog upp att arbete behövs även på landsbygd och att flyget är extra viktigt för landsbygd. Miljöpartiet säger att miljöåtgärder är viktiga i “hela landet” (ja, jag tar med det, det gäller att hitta små ljuspunkter även i det stora mörkret). Kristdemokraterna påpekar att vi importerar billigt kött så att svenska bönder, med strängare krav på sin produktion, inte kan konkurrera, och, slutligen, Vänsterpartiet påpekar att nya biobränslen är bra för landsbygden som ska odla råvaran.

Det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen, tänk så bra det varit om vi fått ha med en av våra partiledare i debatten. För det första hade det visat upp en helt annan politik, ett annat sätt att angripa frågorna på och en ljusare framtidsvision. För det andra hade landsbygden varit med inom alla områden, eftersom vi har en heltäckande politik för hela landet.

När jag nu inte hittade så mycket matnyttigt vad gäller gles- och landsbygd så roade jag mig med att twittra ut min syn på det de olika partiledarna sa.

Under rubriken Arbete och välfärd diskuterades mycket bidrag kontra lön, lägre löner och mindre bidrag.

Jag twittrade:

Enligt S sjunker andelen som får försörjning från socialförsäkringen pga att de fått jobb. Eller att de blivit utförsäkrade på skakiga grunder?

Det kanske är arbetsmarknaden som måste förändras? 6 timmars arbetstid skulle ge många nya jobb och färre sjuka som hamnar utanför skyddsnätet.

Under alla rubrikerna var den ständigt återkommande diskussionen “Men invandringen då?”. När Miljöpartiet ville ta upp miljöfrågor när det gäller välfärd och jobb var det däremot stopp.

När Mp vill tala klimat under jobb och välfärd stoppas hon pga ämnet ska diskuteras senare. Men att alla andra får prata om flyktingar, fast asyl ska diskuteras senare, det är tydligen helt ok

Pensionsfrågan dök upp och historielösheten hos alliansen skiner igenom. De glömmer bort vilka som startade försämringen, nu är allt den nuvarande regeringens fel. Diskussionen handlade om hur mycket och hur snabbt av skatterna som skulle tas bort.

Bra att förbättra för pensionärerna, men det räcker inte att sänka skatterna, systemet måsta göras om från grunden! #Pensionsuppropet (du kan läsa och skriva på HÄR)

Nästa diskussionspunkt var Lag och ordning – ökad trygghet. Programledarna inledde med att tala om #metoo och sexualbrott, så det var just den sortens brott som diskuterades större delen av tiden. När V menade att det inte bara handlar om att straffa efter brottet utan om att ha ett starkt och stabilt samhälle somkan förebygga brott, så uttalade Kd det minst kristna som sas under hela debatten.

EBT: “Fattigdom är aldrig en ursäkt för att begå ett brott”. Jag blir mörkrädd! Det känns inte som en kristen syn att stigmatisera de mest utsatta!

I övrigt handlade det mest om poliser. Hur många, med vilken utbildning, vems fel är det att vi inte har tillräckligt med poliser och hur ska det åtgärdas.

Genomgående känns det som att det är många förslag på vad som ska göras EFTER att sexualbrott begåtts, men en bättre väg är förstås att förebygga att de ens sker.

De enda som inte bara pratar om efterarbetet av ett begånget brott är V som har fått igenom och föreslagit ett antal förebyggande åtgärder.

Jonas Sjöstedt säger att de är de enda som har ett färdigt program för att förebygga kvinnovåld. Mycket bra, men det finns ett parti till som har det, och i ännu större utsträckning; Feministerna.

Så kom de fram till diskussionen om Migration, trots att det egentligen diskuterats hela tiden. Under den här delen kunde jag nästan inte lyssna. De enda som gick att lyssna på utan att hjärtat knöt sig till en klump var V och till del C, i övrigt handlade det om åtstramning, åtstramning, åtstramning.  Jag brukar undvika partiledardebatter, men inför förra valet lyssnade jag en del. Det är markant hur mycket SD kommer undan med att säga nu som aldrig fungerat för fyra år sedan. Det skrämmer mig! För varje steg höger ut M och Kd tar, så kan SD gå ännu längre.

Tröttnar aldrig Jimmie på att tjata om att barn inte alltid är barn, enligt SD, de medicinska undersökningar finns massor av bevis för att de inte fungerar. Det är väl nått Jimmie tror igen.

Samtidigt försökte de flesta låtsas som att åtstramningen var något positivt, eller att det egentligen inte handlar om åtstramning utan en EU-anpassning.

Moderaternas paradox: För att Sverige återigen ska kunna bli ett öppet land måste migrationen stramas åt. ???

Sista rubriken för debatten var Klimat och miljö. Ingen lyckades dra in invandringen i det, det kändes skönt. Alla var även här överens om att miljö och klimat måste göras något åt, och sen tjafsar de om småsaker istället för att faktiskt ta itu med det enskilt största hotet som mänskligheten står inför i dag. Ska vi ha flygskatt eller ska vi bygga ut laddstationer? Ska vi flyga mindre eller ska vi ha miljöbränsle för flyg? Ska vi subventionera elcyklar eller ska vi investera i klimatåtgärder internationellt? Det verkar alltid som att det ena utesluter det andra. Varför kan vi inte göra allt? Flygskatten kan tillexempel användas för att finansiera det övriga (nej, det var det ingen som sa, det är min egen tanke).

Ovanligt insiktsfullt av Björklund; “När man sätter in en subvention blir det ofta så att den som säljer höjer priserna, så subventionen blir verkningslös.” ROT, anyone?

Jimmie tog upp att avstånden i Sverige är så stora att vi måste kunna flyga. Som bevis för det tog han kartbilden, att det på en Europakarta syns hur STORT Sverige är jämfört med andra länder. Ja, vi är större än en del länder, som Österrike, Luxemburg och Belgien. Men både Frankrike och Spanien är till  exempel större, även om det inte syns på kartan, eftersom jorden är rund, inte platt, och kartan därför “plattar” ut länder mer och mer ju närmre polerna länderna ligger.

Kan nån förklara för Jimmie att jorden är rund och att det påverkar hur stora länder ser ut på en platt karta?

Rätt ska vara rätt, Sverige är ett stort land med europeiska mått mätt, men kartbilden är inte det bästa beviset på det. Och, för att dra in invandringen igen, just att vi ÄR ett så stort land gör oss ju extra lämpade att ta emot många flyktingar!

Det känns som att det här kommer bli en lång och mörk valkampanj, så glad att jag hör till ett parti som har en vision och som går mot den med kärleken som drivkraft. Vi försvarar de mänskliga rättigheterna. Vi förändrar makten och förnyar politiken. Med kärleken som drivkraft säkrar vi demokratin och tryggar allas rätt att ta plats. Sverige är redo för ett rosa riksdagsparti.

Sen i höstas är jag Feministiskt initiativs talesperson i Gles- och landsbygdspolitiska frågor. Ett oerhört brett och samtidigt smalt område. Brett eftersom det innefattar alla områden inom politiken, smalt eftersom ingen är särskilt intresserad av det. Jag vill ändra på det, så klart! Jag sskulle dessutom vilja att det helt försvann som politiskt område. Motsägelsefullt? Egentligen inte. Anledningen till att vi behöver ha särskild politik för Gles- och landsbygd är inte att de som lever där är särskilt annorlunda mot stadsbor. Inte heller att de ska behandlas olika, eller behöver andra saker. Anledningen är helt enkelt att om vi inte lyfte fram gles- och landsbygdspolitiken så skulle den bli osynlig.

Staden är norm, det som politik allt oftast utgår ifrån. Inte minnst syns det i regeringens budgetproposition i höstas, där de beskrev “avlägset belägna platser” när de talade om gles- och landsbygd. Den som skrev så borde ta och titta några gånger på här och där sången (från Fem myror är fler än fyra elefanter).

För mig, som kommer från glesbygd och till och från fortfarande väljer att befinna mig i glesbygd så är det Stockholm som är en avlägset belagd plats, och det var knappast det propositionsförfattarna tänkte sig.

Om vi kan ändra normen så skulle det inte behövas en speciell politik för gles- och landsbygd, den skulle naturligt vara en del av alla andra politikområden. Den är redan det, det är bara den som läser och tolkar som, just för att staden är norm, inte ser hur politiken skulle kunna fungera utanför staden. Ett snävt synsätt som jag vill ändra på.

Under hösten har jag varit med och skrivit några artiklar i ämnet. Den första handlar om hur arbetstidsförkortning kan underlätta livet. För alla, men även för oss som bor i gles- och landsbygd, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Annelie Nordström, vår arbetsmarknadspolitiska talesperson:

“Vi i Feministiskt initiativ tycker att glesbygdens invånare förtjänar att arbetstiden förkortas till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön. En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning för alla är att om både män och kvinnor arbetar mindre skapas förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen.”

I gles- och landsbygd i norra Sverige återfinns en del av urfolket samer. Även där är det viktigt att ha en politik som ser till att respektera och leva upp till de rättigheter urfolk ska ha, enligt FN. Sverige har inte skrivit under resolutionen, vilket vi inom Fi självklart tycker ska göras, läs artikeln HÄR. Den skrev jag tillsammans med Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisktalesperson för FI:

“Vi feminister tar avstånd från de skeva förhållanden av förtryck och utsugning som utövats och utövas mot urfolk och länder i den globala syd, vilka i sin tur återspeglas i relationer mellan storstäder och glesbygd.

Gles- och landsbygdskommuner plundras på råvaror och levererar energi till storstadsregioner där både resurser och makt koncentreras, något som kan betecknas som intern-kolonialism.”

Slutligen kom det i dag en artikel om att hela landet verkligen ska leva, och att staden inte kan fortsätta leva på gles- och landsbygdens bekostnad, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Gudrun Schyman, partiledare för Fi:

“Feministiskt initiativ ser lands- och glesbygder som fundamentet för vår framtid – ekonomiskt, miljömässigt, socialt, demokratiskt och politiskt. På så vis utmanar vi dels bilden av att karriären och nyföretagandet finns i storstaden- men också bilden av att alla människor vill bo och leva där. Vi menar att lika stora möjligheter finns i landsbygder men att våra fördelningssystem i dag missgynnar landsbygderna. Därför behöver vi en politik som genom både ekonomiska och sociala reformer utmanar dessa maktförhållanden.”

Det känns bra att få in artiklar om ämnet i rikstäckande tidningar, men det behövs mer. Så nu vässar jag pennan och ger mig på nya delar där dagens politk måste styras om!

 

 

Gott nytt 2018, ett år som jag hoppas blir lite mer bloggat än slutet av 2017. Mina senaste inlägg handlade om min tid inom Försvarsmakten och den sexism jag stötte på där. Du kan läsa om hur det var att vara arbetare HÄR, värnpliktig HÄR, tjänsteperson HÄR och HÄR och chef HÄR.

När jag skrev de här inläggen var jag samtidigt med i en grupp på facebook som samlade civil och militär kvinnlig personal, både sådana som jobbar kvar och sådana som slutat. Det utmynnade i ett upprop, #givaktochbitihop, som du kan läsa HÄR om du prenumererar på DN:

“Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten.

Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation.

Tystnadskulturer som säger “givakt och bit ihop”, och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar.

Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt.”

I samband med uppropet intervjuades jag av Östersundspostens TV, HÄR, och av P4 Jämtland, HÄR. Intervjun finns dels som ett utdrag, men strax nedanför finns länk till hela intervjun. Jag är själv mest nöjd med radiointervjun, eftersom reportern där k’ndes mer förberedd. Tur då att radion är gratis och filmen bakom betalvägg!

Jag är ofta kritisk mot Försvarsmakten men i det här falet har de agerat föredömligt. de höga cheferna har i sina kanaler gått ut till samtliga medarbetare och klargjort tatt det vi vittnar om i#givaktochbitihop inte är förenligt med Försvarsmaktens värdegrund och att den som inte kan följa den har inget i Försvarsmakten att göra. Jag arbetar ju inte kvar, men av det jag hör från andra kvinnor som är kvar på arbetsplatsen så diskuteras #metoo på möten och i fikarum, så jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Jag är just nu med i några andra olika upprop, jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Att få upp ögonen för att det här händer överallt är en del av det som skapat mig som feminist och är en av anledningarna till att jag engagerar mig i Fi. För fina ord räcker inte för att förändra det här, det krävs utbildning, information, tydlighet, styrningar och regler. Sånt som det finns i nästan varje kapitel av vårt partiprogram, men nästan inte nämns i de andra partiernas partiprogram.

Jag ser fram emot att ta steget vidare under valåret 2018. #metoo och sedan? Hur gå vi vidare? Hur ändrar vi det här? Genom att ge Fi mandat, i riksdag, landsting och kommuner så att orden blir till konkret handling!

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan, HÄR när jag var på Millitärhögskolan och nu är det dags för min tid som

Chef Controlleravdelning

Som jag skriver ovan så arbetade jag drygt 20 år i försvarsmakten och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

När all militär verksamhet i Östersund lades ner fick jag ett erbjudande om jobb som Controller vid Försörjningsdivisionen/FMLOG i Boden. Eftersom jag fortfarande inte var helt tillbaka på heltid efter min utmattningsdepression kändes det otryggt att börja söka nytt jobb utanför Försvarsmakten, så när även min man (som då var teknisk officer) fick jobberbjudande i Boden tog vi vår familj och flyttade dit.

Efter året på MHS, som var ett andningshål i all sexism, var det ett klart steg bakåt att börja på Försdiv stab. Det fanns officerare där som ständigt kallade mig ”Controllan” som ett sätt att förminska mig, göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig. Jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Vi åkte någr gånger per år iväg på planeringsdagar med staben. Nästan alltid fanns det ett bastupass i schemat, där vi skulle “planera” kommande verksamhet. När schemat kom ut informerades vi även om att badbyxor/baddräkt skulle tas md. Det ledde dels till att hälften av de manliga medlemarna i staben knorrade över att de måste anpassa sig efter oss kvinnor, dels var det alltid några av dem som sen “glömde” ta med badbyxor.

Även här klargjorde jag tidigt att jag inte ville höra “roliga” historier när jag fikade. De var aldrig roliga utan snarare fyllda av sexism, rasism, homo- och transfobi, ofta allt i en och samma historia. Följden blev att mina manliga kollegor högt och ljudligt, minst en gång per vecka, talade om att de kunde en så rolig historia men att de inte kunde berätta den när jag var där. Jag tog alltid min mugg och lämnade fikarummet när det hände, men de ändrade aldrig sitt beteende.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var beräknad på enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Som räkneexempel kan vi säga att siffran för FM var 15% och siffran för Försdiv var 10%. På Försdiv var det ca 1500 abställda, varav cirka 20% var kvinnor. 20% av 1500 är 300 individer. Om vi skulle ha samma siffra som FM så innebar det att 45 individer utsatts för sexuella trakasserier. Men, vår siffra, 10%, gällde alla 1500, vilket innebär att det var 150 individer som ansågs sig utsatta för sexuella trakasserier, främst var det kvinnor. Så, om vi skulle räknat om som Försvarsmakten gjort när det angav riktvärdet hade vi fått 50% av de kvinnliga anställda som utsatts för sexuella trakasserier.

Eftersom det tydligen enbart var Controller som kunde göra den här matematiska uträkningen och ingen lyssnade på “controllan” så valde min chef att inte ta itu med det utan nöjde sig med att vi “var bättre än FM” på felaktiga grunder. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan och nu är det dags för min tid som

Utvecklare

Våren 2004 bestämdes det att min enhet på Försvarshögskolan skulle flyttas över till Militärhögskolan i Östersund, som låg i samma byggnad som vi satt. Så här i efterhand är det lätt att se att det var för att det skulle vara lättare att avsluta all militär verksamhet i Östersund. Jag jobbade på Försvarshögskolan, som lydde under Försvarsdepartementet men inte under Försvarsmakten. Försvarsmakten kunde alltså inte lägga ner oss, och om vi skulle vara kvar behövdes lokaler och annan service också vara kvar. Det innebar att andra enheter i Östersund, som ATS och MHS (skolor) skulle kunna hävda att det var oekonomiskt att flytta dem när byggnader och service ändå måste finnas kvar .När de protesterade skulle förbanden, I5 och F4, påstå detsamma. Så, för att kunna lägga ner hela Östersund (det här var innan beslutet var taget, men en tydlig inriktning från Högkvarteret, även om det fortfarande var “hemligt” alternativt “öppet för diskussion”) så behövde vi läggas in under Försvarsmakten.

Jag var fortfarande delvis sjukskriven när det här hände och inte så involverad, men utnyttjade det raskt för att må bättre. Den kollega jag trivdes bäst med flyttades till MHS ekonomiavdelning och fick ett kontor som rymde två personer. Eftersom jag inte längre skulle vara lärare/kurschef/ämnesansvarig utan utvecklare (som visade sig bli mer en avvecklare) så föreslog hon och jag att jag kunde dela kontor med henne. Som strategiskt nog låg så långt från min enhet som det gick.

Här provligger jag och min kollega den snöka vi byggt och sen sov i en natt. Nej, vi var inte militär personal men fick låna utrustning för att åka med på en övning i fjällen.

 

Ganska snart upptäckte jag att det var en helt annan arbetsmiljö på MHS än det varit på vår enhet på FHS. Det var absolut inte lika sexistiskt och när vi tog mod till oss och berättade delar av det som vi utsatts för på FHS blev våra nya kollegor, även männen, uppriktigt chockade. Det finns bra miljöer även inom Försvarsmakten, det är värt att komma ihåg!

Fikapaus under Snökagrävandet

Det enda jag kan minnas som påminde om min tid på FHS var när skolchefen skrev en krönika om jämställdhet, sexism och arbetsmiljö i personaltidningen. En mycket bra artikel som gick ut på att det var viktigt att alltid protestera när jargongen blev sexistisk och att det var allas ansvar. Som exempel tog han fikarumssnack och hur alla var skyldiga att markera mot den som gick över gränsen. Han var själv sällan med i fikarummet, men när han var det – så var det han som drog de sexistiska, rasistiska, homo- och transfobiska skämten. Och ingen vågade protestera.

Men i övrigt tror jag att året jag fick på MHS är ett av de bästa under min tid i Försvarsmakten. Trots det enorma slöseriet med skattemedel som det innebar att flytta över oss dit ett år innan MHS i Östersund las ner – så är jag som individ oändligt tacksam över att jag fick den tiden när jag som mest behövde den.

Från piratfesten vi hade vid nedläggningen

Det visade sig när nedläggningsbeslutet kom att vår enhet ändå behövde finnas kvar, men flyttas till MHS Karlberg. Så, först hade vi alla kostnader förknippade med att flytta över en verksamhet från FHS till MHS, med massor av möten, resor och arbetstimmar nedlagda, skrivelser författade, ändring av titlar, arbetsbeskrivningar och organisation, för att ett år senare göra om samma sak. I Försvarsmakten är det ALDRIG ont om pengar. Själv valde jag att inte följa med till Stockholm, istället valde vi att flytta norrut, mer om det i nästa del av serien.